Ett vardagsrum för alla
● Eftersom jag är i slutskedet av mina studier och avhandlingen med stort A nu är aktuell, finns det sällan krav på att jag ska befinna mig i ett visst auditorium en viss tid. De dagar jag inte jobbar får jag bestämma själv över upplägget: när dagen börjar, slutar och var jag spenderar den – bara mitt skrivande framskrider.
Det finns ett ställe jag nästan alltid dras till under mina studiedagar – stadsbiblioteket. Den stora byggnaden i centrum av Åbo kombinerar modern och gammal arkitektur. Stadsplaneraren har lyckats exakt med sitt mål, för hur klyschigt det än låter, är biblioteket de facto så nära ett stadsvardagsrum det bara kan bli.
Som så många andra Åbobor styr jag igen mina steg mot biblioteket efter ett halvhjärtat försök att knåpa ihop min forskningsplan vid köksbordet. Där hemma blir smutsdisken plötsligt otroligt intressant och oemotståndlig så fort jag öppnar dokumentet i datorn. Då är det bäst att lämna boet.
● I biblioteket lyckas jag få tag på en ledig plats intill väggen som är ett enda stort fönster. Mittemot mig sitter två tonårstjejer och äter godis med öppen mun medan de uttråkat bläddrar i en skolbok och småpratar med varandra. Jag sneglar inte ens irriterat på dem medan jag försöker fokusera på forskning om budgetprocesser. Egentligen är det ju helt ologiskt att några tallrikar kan distrahera mig mer än ett par smaskande tonårstjejer. Men de hör hemma här lika mycket som jag.
En äldre man sätter sig bredvid mig med en kvällstidning. Det dröjer inte länge innan en man i samma ålder ställer sig bredvid honom och sneglar på tidningen. Han ställer en lite klumpig fråga och det blir uppenbart att tidningen inte är det viktiga i det här samtalet, utan interaktionen. Att få använda sin röst och känna att någon hör den.
Då slår det mig hur otroligt viktig den här platsen är för så många, speciellt ifall du inte har en självklar plats att besöka under dagen. Här sitter människor i alla åldrar, samhällsklasser, etnisk bakgrund och skeden av livet. Datorerna används till allt från att surfa på Facebook och söka litteratur och till att titta på arabiska tv-såpor. Ingen behöver förklara varför de är där, alla är lika självklara i ett bibliotek.
Visst kan det vara irriterande när någon pratar eller äter vid ett bord där varken mat eller diskussion är tillåten. Men det är också en del av charmen i att dela plats med ett helt samhälle.