Arbetare – men utan social trygghet
Ensamföretagare Leif Rosas främsta arbetsredskap är kameran och båten. Finns det inte jobb drar han åt svångremmen. De som jobbar som Rosas blir fler för varje år men de saknar löntagarens sociala trygghet.
För tillfället pågår förbundsvisa förhandlingar mellan fack och arbetsgivare i Finland. Finlands näringsliv, EK, har brutit den långa traditionen av centrala lösningar för hela arbetsmarknaden som startade med Korpilampikonferensen för nästan precis 40 år sedan.
Men än så länge är det lugnt och tyst i Finland jämfört med Emmanuel Macrons Frankrike där hela vänstern protesterar mot den nye presidentens försök att i ett huj avreglera arbetsmarknadens regelverk.
Alla parter i Finland är ense om att den sociala tryggheten och reglerna för arbetslivet måste förnyas. Men Korpilampiandan tycks vara svår att återuppväcka. Då HBL ber om kommentarer från fack, arbetsgivare och forskare är det svårt att se skogen för alla träd.
Vänsterförbundets tidigare partisekreterare och FTFC:s chefsekonom Ralf Sund hör till dem som ser behovet av förändring. Han säger att dagens socialsystem innehåller många ingredienser från det gamla samhället som inte längre passar in i dag.
– Jag tänker mycket på olika aspekter av jämlikhet. Tänk, till exempel, att staten ännu i dag betalar ut 1,5 miljarder euro varje år i änkepensioner. Minst hälften av den summan går dock till människor pensionen inte var tänkt för. Detaljer finns det gott om men hur ser fackets framtidsvision ut? – Det finns många orsaker till att facket ofta saknar visioner, säger Ralf Sund. Vi är ingen think tankoperator som lever från en dag till nästa. Facket har fullt upp med jobb som ska göras just nu och som inte kan skjutas upp medan vi funderar på framtiden.
Sund erkänner att detta inte är någon bra förklaring. En orsak till bristen på förnyelse är osäkerheten.
– Vad gäller framtiden syns vissa tendenser men vi vet ingenting
med säkerhet. Mitt svar är att vi definitivt har en stor förändring av hela arbetsmarknaden på gång, Vi har nya fenomen men inte en ny värld, utvecklingen kan enkelt definieras som före och efter industrialismen.
Ner till företagsnivå!
På EK har vd Jyri Häkämies sagt att lönenivån borde bestämmas enligt exportindustrins lönsamhet.
Nu lyfter direktör Markus Äimälä speciellt upp lokala avtal som en central del i arbetsgivarnas framtidsvision.
– Vi på EK gör ju inte längre centrala avtal. Nu förhandlar förbunden men på sikt måste vi komma ner till företagsnivå. Inom samma bransch skiljer sig de olika företagen allt mera från varandra. En och samma nivå för till exempel alla teknologiföretag är inte hållbart, säger Äimälä.
Inne på en liknande linje är Timo Lindholm, tills alldeles nyligen direktör på Sitra där han bland annat ledde en arbetsgrupp som analyserat framtidens arbete.
– Det gamla systemet med tre parter, regering, arbetsgivare och arbetstagare som förhandlar och kommer överens om helhetslösningar har levt ut sin tid. Det passar dåligt in i dagens samhälle. Ralf Sund håller inte med. – Kanske jag är gammalmodig men jag skulle gärna fortfarande se en flexibel inkomstpolitisk helhetsuppgörelse.
Sund säger också att det är viktigt att starka fackförbund finns kvar i framtiden.
– Det måste finnas en motkraft mot arbetsgivaren.
Äimälä förstår oron inom facket då ”massornas kraft” inte längre finns på förhandlingsbordet.
– Men trots det är det bättre för hela samhället om man spjälker upp förhandlingarna, säger Äimälä.
Lindholm påpekar att regeringen Sipilä hade en vision då den tillträdde. Men också här smulas helhetsvisionen sönder då man haft för bråttom för att ta med oppositionen i arbetet.
– Sipilä såg behovet av en helhetsreform av arbetslivet. Men nu hotar det som görs att bli enskilda, små åtgärder. Som till exempel att arbetslösa lättare kan studera.
Också Äimälä säger att regeringens målsättning varit god.
– Men jag hade hoppats på större strukturella reformer, säger EK:s man.
Varför är det så trögt?
– Man håller fast vid det gamla och är rädd för nya metoder eftersom den egna makten hotas, säger Timo Lindholm.
Men kanske tiden inte är mogen ännu för en total reform.
– En enkel förklaring till trögheten är att den stora majoriteten av arbetsföra fortfarande är löntagare trots att mängden atypiska jobb växer hela tiden, påpekar Ralf Sund.
Sund har rätt, än så länge. Den stora majoriteten av arbetande finländare är fortfarande traditionella löntagare. Lindholm visar grafik (se bild invid artikeln) på hur olika anställningsförhållanden utvecklas. Sund har rätt vad gäller mängderna. Men linjen för atypiska anställningsförhållanden pekar brant uppåt.
Allt fler utan skyddsnät
Det är här den stora förändringen kommer och många känner sig vilsna och osäkra inför framtiden. Ett jobb har varit ett sätt att bemästra vardagen: inkomst, identitet, socialt umgänge, ett skyddsnät vid sjukdom och tryggad pension.
– Det har känts skönt att höra hemma någonstans. Nu splittras samhällets helheter upp i oändliga små delar och det känns osäkert, säger Lindholm.
Markus Äimälä på EK säger att den sociala tryggheten måste garanteras via lagstiftning så att den motsvarar dagens och framtidens krav.
– Hela arbets- och sociallagstiftningen måste ses över. Och där kommer ju trepartsarbetet att fortsätta. Arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer är sakkunniga som hörs under lagberedningen.
Äimälä tror att arbetsmarknadsorganisationernas roll kommer att förändras så att de alltmer fungerar som sakkunniga och konsulter.
– Det kan inte vara så att man från Södra kajen eller Hagnäs övervakar hela arbetsmarknaden. Alla måste erkänna att arbetslivet förändrats och sen sätta sig ned och fundera på hur socialpolitiken bör se ut, säger han.
Bilda firma och sköt samma jobb!
Stora delar av befolkningen, människor som arbetar men inte är heltidslöntagare, hotar falla utanför det sociala trygghetsnätet. Samtidigt stiger kraven på de jobb som finns kvar och individen måste förbereda sig på nyskolning och omskolning under hela sitt arbetsliv.
En av förändringarna som redan sker är att mängden ensamföretagare ökar. Ralf Sund pekar på trenden att företag tvingar de anställda att säga upp sig och bilda egen firma för att sköta samma jobb.
– Därmed förlorar man den sociala tryggheten som en fast anställning ger. Är det så stor skillnad om personen sköter samma uppgifter som en anställd, frågar Sund.
Ett av FTFC-förbunden, Tehy, godkänner i dag redan företagare, till exempel fysioterapeuter, som medlemmar i A-kassan.
– Här bör facket vakna upp och inse att vi måste omdefiniera vem våra medlemmar ska vara, säger Sund.
Arbetets genväg
Timo Lindholm säger att också arbetsförmedlingen måste förnyas radikalt. De flesta jobb kommer aldrig till allmänhetens kännedom. Och de jobb som ledigförklaras söks av hundratals personer som inte har en chans att få jobbet. Det gör att många arbetsgivare tvekar att annonsera ut lediga tjänster.
– Det finns en ofantlig mängd ogjort arbete i vårt samhälle. Varför inte använda den teknik vi har i dag så att arbetstagare och -givare möts på ett genomskinligt sätt? Det gamla sättet fungerar inte längre. Då man frågade 5000 personer hur de hittat sina jobb svarade endast 25 procent den öppna marknaden, 75 procent har hittat sina jobb via olika kontakter.
En arbetsmarknadens genväg eller ytterdörr kanske? – Om vi har tillräckligt med info om jobben kan vi vara mera selektiva då vi söker jobb och alla parter slipper en massa onödigt arbete som vi vet att inte leder någon vart men systemet kräver att görs.
Är basinkomst en lösning?
– En basinkomst, som beskattas bort då inkomsterna ökar, kunde vara en lösning på problemet, säger ekonomen Lindholm.
Men han säger att det försök som nu pågår i Finland är alldeles för smalt.
– Populationen som är med är för liten för att vi ska kunna dra tillräckliga slutsatser av projektet. Men en låg basinkomst kunde vara en dellösning då man bygger en mera funktionell helhet av arbete och social trygghet.
Fackbossen Ralf Sund gillar inte basinkomsten som idé.
– En basinkomst måste vara så liten att man inte klarar sig på den. Näringslivets man håller med. – EK ställer sig kritiskt till en basinkomst. Det blir helt enkelt för dyrt för samhället. Hellre skulle vi se att de så kallade inkomstfällorna avskaffas, så att det alltid lönar sig att ta emot ett arbete, säger Äimälä. Något är de tre alltså överens om. Skogsindustrin och pappersförbundet har varit först ut med att förhandla fram ett nytt avtal. Nu har förhandlingarna gått i stå och det börjar klia i arbetstagarorganisationens strejknerver. Men varken centralförbunden eller landets regering sitter längre med vid bordet där man bestämmer priset på utfört arbete i Finland.