En östergrenare utan ”krångel”
Några intensiva sommarveckor med tre tonåringar som aktörer och Vietnamkriget och den aktuella popmusiken som inramning. Inga betydelsebärande tillbakablickar, inga snåriga parallellhistorier, bara en rak och lättflytande berättelse – kan det här faktiskt
■■Klas Östergren■debuterade■1975,■ som■mycket■ung■(19■år),■och■även■ om■han■sedermera■i■en■rad■romaner■gjort■sig■känd■som■en■briljant■ samtidsskildrare■har■det■svenska■ 70-talet■och■dess■atmosfär■fortsättningsvis■ofta■stuckit■in■sina■tentakler■i■hans■berättelser.
I■regel■har■han■visserligen■bevarat■den■period■då■texten■skapats■som■ real■tid,■och■från■den■punkten■gjort■ sina■utflykter■bakåt■i■tiden■–■för■att■ på■så■sätt■ringa■in■smärtpunkter■i■ den■svenska■samhällsutvecklingen.■ Men■i■sin■aktuella■roman■I en skog av sumak arbetar■han■på■ett■annat■ sätt.■Året■1970■blir■berättelsens■nu,■ och■fokus■läggs■på■några■intensiva■ sommarveckor■med■tre■tonåringar■som■aktörer■och■Vietnamkriget■ och■den■aktuella■popmusiken■som■ inramning.■Inga■betydelsebärande■ tillbakablickar,■inga■snåriga■parallellhistorier,■bara■en■rak■och■lättflytande■berättelse■–■så■kan■det■här■faktiskt■vara■Östergren?
Jovisst,■också■om■man■som■inbiten■Östergrenläsare■vid■något■tillfälle■kan■få■en■känsla■av■att■det■är■ någonting■som■saknas.■Men■den■är■ övergående,■för■tonfallet,■själva■berättarattityden■ känns■ mer■ än■ väl■ igen.■Han■skriver■inkluderande,■med■ ett■ömsint■förhållningssätt■till■sina■ romanpersoner■och■deras■tillkortakommanden,■och■ett■fint■sinne■för■ vardagens■små■förtretligheter■och■ glädjeämnen.■
Och■så■är■han■en■reflekterande■ författare,■med■filosofiska■och■existentiella■resonemang■som■breder■ut■ sig■och■får■ta■den■plats■de■tar.■Måhända■på■gott■och■ont,■men■definitivt■mer■på■gott.
Klassresor hit och dit
I■centrum■står■Kenneth■Jansson,■ den■ unga■ Stockholmskillen■ som■ bor■i■en■av■de■sunkigare■delarna■av■ staden■och■går■i■en■skola■med■dåligt■rykte.■Hans■mamma■är■ensamförsörjare,■och■i■motsats■till■många■ andra■mammor■och■pappor■i■området■skötsam,■men■till■så■mycket■mer■ än■mat■och■hyra■räcker■pengarna■ ändå■inte.■
En■ dag■ händer■ i■ varje■ fall■ det■ märkliga■att■den■i■sammanhanget■udda■Dan■Schoultze■dimper■ner■ i■Kenneths■skola■–■från■en■annan■ värld,■verkar■det■som,■eller■åtminstone■från■en■annan■samhällsklass.■ Dessutom■är■hans■föräldrar■sällan■ ens■i■landet,■utan■låter■honom■och■ hans■syster■ta■hand■om■sig■själva■i■ den■stora■lyxvillan.
Efterhand■får■Kenneth■så■insyn■i■ denna■främmande■värld,■där■trädgården■inkluderar■en■skog■av■sumak■men■också■hemliga■marijuanaodlingar.■Ett■slags■klassresa■kanske,■ fast■med■den■skillnaden■att■han■efter■
varje besök i villan också åker tillbaka till sitt ursprung.
Gäller att vänta in
Östergren är en mästare på startbanan; han tar det lugnt, ger sin berättelse all tid den behöver för att långsamt börja växa. Som läsare känner man att det här nog kommer att bli något, att det bara gäller att vänta in det – och att också väntetiden kan vara njutbar.
Det dröjer 60 sidor innan vi ens får veta att den mystiske Dan också har en syster, och att hon småningom ska bli viktig för Kenneth. Men under den tiden har Östergren hunnit måla en tidsbild, ge oss insyn i huvudpersonens liv, och på så sätt skapa en stabil grund för fortsättningen. Det finns författare som vill klara av sådant på två sidor, för att snabbt ”komma till saken”. Men för honom är just detta en viktig del av saken.
När Kenneth sedan kommer på besök till syskonen och ser dem sitta i en meditationshydda på verandan och dra djupa bloss genom slangen till en jordpipa får brassrökandet med ens en lyrisk, direkt magisk dimension – vilket det säkert kunde ha för en 16-åring 1970.
”Det var en sällsam frid som härskade där. Till och med näktergalen i snåret intill verkade tveka mellan drillarna. När han väl kom igång igen var det som om sången utgjorde någon sorts egen materia, strimmor av kvicksilver, (…), väsen som slingrade sig runt huvudet på en.”
Och relationen mellan Kenneth och systern Hellen blir förstås ytterligare en i raden av de ofullbordade eller oförverkligade kärlekssagor Östergren i sitt författarskap radat upp.
Den rätta mängden luft
Var och en som söker skolexempel på hur man skriver effektiv dialog kunde ha nytta av den här romanen. Östergrens teknik bygger rätt långt på att han lämnar den rätta mängden luft mellan replikerna, små luckor, så att man aldrig kan vara säker på hur samtalen ska utvecklas men ändå har möjlighet att bevara något sorts helhetsgrepp.
Ibland bekräftar de lakoniska replikerna handlingsförloppet, däremellan fungerar de konfronterande.
Men framförallt har han liksom alltid en självklar berättarauktoritet, trots att han nu gått mer rakt på sak och avstått från en del av de strukturella finesser man vant sig vid. Då blir skeendet inte lika mångstämmigt, men efter sträckläsningen känns det inte alls helt fel med en östergrenare där han – för att använda hans eget uttryck – inte ”krånglar till det” så mycket.
Och sådana har han ju, om minnet sträcker sig lite längre tillbaka, nog levererat tidigare också. Det är raka rör i den klassiska Österlentrilogin, med Ankare, Handelsmän och partisaner och Under i september.
Och så är han en reflekterande författare, med filosofiska och existentiella resonemang som breder ut sig och får ta den plats de tar.