Stödet i skolorna varierar stort
”Jag förstår inte hur Helsingfors prioriterar”, säger mamma till ADHD-barn
I Helsingfors är det bara de större skolorna som kan räkna med en egen skolassistent varje år, medan de mindre får pussla med veckotimmar. I grannstäderna Esbo och Vanda har alla skolor åtminstone en assistent, och fram till i fjol fick de stora skolorna i Esbo hela fem assistenter.
Lagen garanterar alla barn det stöd de behöver i skolan, men hurdant stödet ska vara får kommuner och skolor bestämma själva. För barn med särskilda behov kan assistenten vara helt avgörande.
– Vad är det för idé att man utreder behoven och skriver ansökningar i skolorna då det finns så lite stöd att bevilja? Jag förstår inte hur Hel- singfors prioriterar, säger Laura, vars son har ADHD och har stor hjälp av att få jobba med assistent – de dagarna blir det tid också för annat än läxor på kvällarna.
Jonas har ADHD, vilket innebär att han är extra känslig för ljud, rörelse och andra intryck. Han blir lätt distraherad och har svårt med impulskontrollen. Bara att få fram pennan, gummit och rätt sida i matteboken tar sin tid. Men själva räknandet är inget problem – så länge han har någon bredvid sig som kan hjälpa till att hålla fokus på uppgiften.
– För Jonas är det allra bästa om han kan gå ut från lektionen tillsammans med en assistent då det är till exempel matte eller skrivning eller annat som kräver koncentration. Det har han jättestor nytta av. Kan han inte göra det går det väldigt långsamt, och det blir så mycket kvar som hemläxa att han stupar på kvällen. Men med assistenten kan han hålla samma takt som de andra, och då blir det fritid över på kvällen också. Det avlastar familjen enormt mycket, säger Laura, som väljer att vara anonym för sonens skull.
Problemet är bara att timmarna med assistenten är alltför få och stödet på kort, anser Laura, och det är därför hon vill berätta. Det drabbar också andra familjer med barn med stödbehov, och i förlängningen alla i klassen då lektionerna blir stökiga.
”Helsingfors en nitlott”
Enligt lagen om grundläggande utbildning ska en elev som har svårigheter med skolarbetet få sitt stödbehov utrett, och det stöd som behövs ska sättas in. Hurdant stödet är kan ändå skolan och kommunen själva bestämma. I Helsingfors, där Jonas bor, ansöker skolorna om behovsprövade resurser för barn med särskilda behov som kan användas på till exempel assistenter. Det har också Jonas skola gjort, men den mängd assistentresurser som beviljats räcker inte långt, anser Laura. I en skola på närmare ett par hundra elever står drygt tio veckotimmar med assistent till förfogande. Det ska räcka till alla som behöver, eftersom assistenterna inte är personliga.
– Vad är det för idé att man utreder behoven och skriver ansökningar i skolorna då det finns så lite stöd att bevilja? Jag förstår inte hur Helsingfors prioriterar, det känns som en nitlott att födas här, säger Laura, som har vänner i andra kommuner som vittnar om helt andra prioriteringar.
Samtidigt har man blivit bättre på att identifiera olika typer av inlärningssvårigheter, man utreder och ställer diagnos.
– Men vad ska det tjäna till om det sedan inte finns beredskap att möta behoven?
Hela tiden på alerten
Det är inte bara fritiden som lider då skolarbetet trasslar, utan också självkänslan.
– Jag kan ju se en uppgivenhet ibland – då alla andra hinner och klarar, det är kanske det värsta. Frustrationen kommer ut sedan hemma. Och att hjälpa och kräva stöd tar massor med tid och resurser av familjen. Det har kanske inte alla, och därför skulle det vara extra viktigt att skolan kan stödja de här barnen.
Också som förälder känner man sig ofta misslyckad, säger Laura. Något familjestöd finns inte, även om familjerna med barn med särskilda behov kan vara svårt trängda. Särskilt mycket tid över för familjens övriga barn blir det inte då Jonas behöver så mycket stöd och hjälp.
Laura är trött på att slåss för att Jonas ska få en bra skolgång, men också arg med tanke på alla dem som kanske inte har någon som mäktar slåss för dem.
– Jag upplever att man hela tiden måste be om stöd för att få det, hela tiden vara på alerten. Får de här barnen inte stöd i tid kommer det att synas senare i livet, som ökad risk för marginalisering till exempel. Det känns som att man sparar in på den billigaste arbetskraften som har den mest avgörande betydelsen i skolan – och dessutom ofta de sämsta arbetsvillkoren.
Nya läroplanen ett bekymmer
Dessutom är stödet allas angelägenhet, anser Laura.
– Får de barn som har svårt med skolarbetet eller koncentrationen inte hjälp stör de ju också de andra i klassen. Integrering i vanlig klass är bra, men alla måste ju få en schysst chans att uppleva att de kan och att de lyckas.
Med den nya läroplanen som betonar självständigt arbete, gränsöverskridande och lärarens roll som handledare blir det etter värre för dem som redan har det svårt, befarar Laura. Blomsterspråk, kallar hon den nya läroplanens formuleringar. Alla elever är unika och har
rätt till en god undervisning, står det bland annat.
– För barn med särskilda behov ställer den nya läroplanen helt omöjliga krav. För dem funkar inte det självständiga och gränsöverskridande. De kan ofta koncentrera sig på en sak åt gången och behöver handfast vägledning. Men hur ska de kunna få den där goda undervisningen om det inte finns resurser för det? Laura och Jonas heter egentligen någonting annat.
Jag förstår inte hur Helsingfors prioriterar, det känns som en nitlott att födas här. Jag kan ju se en uppgivenhet ibland – då alla andra hinner och klarar, det är kanske det värsta. Frustrationen kommer ut sedan hemma. Och att hjälpa och kräva stöd tar massor med tid och resurser av familjen. Det har kanske inte alla. Får de barn som har svårt med skolarbetet eller koncentrationen inte hjälp stör de ju också de andra i klassen.