Det är fem och en halv miljon finländare som behöver höra frasen om att vår rädsla inte ”objektivt sett är befogad”. Livet är inte farligt. Finland är i topp-tre bland trygga länder.

Jan-Erik Andelin i dagens ledare

Din rädsla är inte objektivt sett befogad” – den standardfrasen ur asylbesked från Migrationsverket har under de senaste åren spritts som kritik mot vår asyl- och invandringspraxis. I praktiken behöver den stora majoriteten av infödda finländare höra samma fras. Vår rädsla inför världens gång är nämligen inte heller objektivt sett befogad. Livet är inte så farligt. I flera olika mätningar är Finland i topp-tre av världens tryggaste länder.

Ute i världen råder brutala inbördeskrig och regionala svältkatastrofer och rekordmånga flyktingar är på drift. Men den humanitära beredskapen har också vuxit. På jordklotet förlorar vi inte människoliv som förr.

Terrorismen i Europa har en liten topp just nu, mätt i antal dödsoffer. Siffran är ändå fortfarande mindre än en tredjedel av vad den var på 1970-talet när terrorn dessutom var europeiskt hemvävd kring Nordirland, Baskien, Tyskland eller Italien.

I Finland har mord, dråp och grova våldsbrott blivit radikalt färre. Enstaka våldsdåd kan förekomma på öppen gata, men då är det talande hur vittnen beskriver att ”det var som på film”. I praktiken ser vi aldrig annars blodigt våld eller döda människor.

Trafikdöden har minskat radikalt. De tider då man kunde se en VW-bubbla vid vägkanten, frontalkrockad till storleken av ett kylskåp, är historia. Bilar och trafikseder har blivit säkrare.

Men ändå är vi rädda. De myndigheter som arbetar med vår inre säkerhet säger att vi måste acceptera att det är så. Länge fick trycksvärtemedierna skulden för en olycksbådande världsbild. Nu fortsätter detsamma på sociala medier, där man nu i det närmaste kan prenumerera på alla hot och hashtags man vill oroa sig för.

Statsrådet ska enligt förhandsuppgifter den här veckan behandla en ny strategi för den inre säkerheten i Finland. Den är något försenad bland annat för knivattacken i Åbo som mitt under arbetet förde in nya element av primitiva gatudåd med islamistiska motiv.

Den moderna terrorismen har sedan slutet av 1800-talet byggt inte bara på att föra ett gerillakrig mot en utvald fiende. Den bygger också på att genom en modern nyhetsförmedling skapa rädsla, skaffa sig uppmärksamhet och så splittring.

I en enkel första förklaring ansågs den häktade unga, marockanska asylnomaden i Åbo ha varit ute för att dräpa kvinnor. Senare har förundersökningen visat att det knappast var så. Och om 22-åringen ville agera för att systematiskt skapa terror så är det en andrahandsfråga vem som blir dödad; det viktigare är vem som blir rädd.

I Åbo som i många andra terrordrabbade storstäder lägger sig ett överraskande lugn över det som har hänt, som havets yta sluter sig även över stora skepp som sjunkit. Livet återgår till det normala och någon kan tycka att det är cyniskt, egoistiskt och likgiltigt. Å andra sidan är det sunt. Man kan vara ”shaken, but not stirred”, skakad över det som har hänt, men inte helt och hållet bortblandad.

säkerhet handlar också om samhällets grundkondition. Det handlar inte bara om att agera rätt och på förhand inövat i attackens och adrenalinets stund. Det handlar också om att effektivt återhämta sig, att på nytt tanka in den trygghet man svettades ut och att se till att man inte har ådragit sig permanenta skador.

I Finland verkar vi trots allt ha ett lugn och en urskillning, en grundton av bildning att inte låta hotbilderna växa förrän vi vet att de är verkliga. Det gäller att också hålla sig till fakta om vilka proportioner som gäller. Kring terrordåd med islamistisk klang har man frågat européer hur stor del av befolkningen de tror är muslimer. I Frankrike fick man i snitt svaret 31 procent. Den rätta siffran är sju procent.

Forskaren Daniel Sallamaa har intressant konstaterat att diskussionen om knivdådet i Åbo på sociala medier inte enbart kom att rikta sig mot knivmannen och de kretsar han kunde anses representera, som muslimer eller invandrare. Det kom också en överraskande stark reaktion mot vårt lands egna valda ledare.

De kan ändå inte ensamma garantera välfärdsstatens totala trygghet. Det är också viktigt med ett stabilt civilsamhälle, med nätverk och föreningar som hjälper oss att förnuftigt tillsammans med andra lära oss att arbeta i kriser och att ta itu med verkligheten. Annars flyter vi lätt omkring som offer för rykten och frammaskinerade osanningar.