Stort och känsloladdat grepp på Ellen Thesleff
Ellen Thesleff målade i över sjuttio år och försörjde sig själv genom sin karriär, vilket var banbrytande under hennes tid.
●● Hanna-Reetta Schreck Minä maalaan kuin jumala – Ellen Thesleffin elämä ja taide, Teos.
■ Ellen Thesleff (18691954) skrev sommaren 1912 i ett brev till sin syster Thyra Castrén: ”Jag målar som en gud!” Denna lilla fras var en av orsakerna varför konsthistorikern Hanna-Reetta Schreck för nästan tio år sedan påbörjade en biografi över Thesleff.
Schreck har försökt ta reda på vem denna adelsdam egentligen var som lyckades livnära sig på sin konst under 1890- till 1950-talet. Vad menade Thesleff egentligen med att säga att hon målar som en gud? Schreck hävdar att hon hade en maskulin konstnärsförebild och hon såg hon sig som en högre skaparkraft, samt jämförde sig med konstnärgenier som Rafael och Leonardo da Vinci. Hon beundrade genialitet och hon blev uttråkad av bara begåvningar.
På ett fotografi står Thesleff tillsammans med Sigrid Granfelt 1893 och målar ute vid sommarstället i Murole. Båda är kortklippta, vilket var ovanligt på den tiden. De har helt klart velat frångå en tydlig kvinnosymbol, det långa håret. Det ser ut som om de klippt av sig håret i ett känslosvall och de har inte försökt forma det efteråt. Gran- felt har till och med klätt sig i kravatt. De kände sig fria ute på landet och klädde sig i byxor, keps och lösa kläder. Överlag var Thesleff självsäker och målinriktad, hon ville endast koncentrera sig på sin egen utveckling och undvek in i det sista att undervisa eller måla beställningsporträtt, fastän det skulle ha varit en säkrare utväg för en kvinnlig konstnär under denna tid. Thesleff lyckades sälja verk genom hela sin produktion och det var så hon livnärde sig, samt genom ett få reseoch konstnärsstipendier. Detta var exceptionellt i en tid då varje skapande kvinna hade en vägg av fördomar att kämpa emot.
Många roller
Schreck granskar Thesleff som dotter, syster, adelsdam, konststuderande, konstnär och kosmopolit. Thesleffs egen röst blir hörd genom ett noga övervägt urval av citat från cirka tusen brev. Det är intressant att läsa om de konstnärer och personligheter Thesleff kom i kontakt med under sina långa vistelser på kontinenten, såsom Carl Palme och Kandinsky i München.
Likt Kandinsky parallelliserade Thesleff sitt måleri med musik, ett för henne mycket viktigt element. Man har i den finska konsthistorien aningen förminskat den brittiska teatermannen Gordon Craigs och Thesleffs förhållande och hur hon påverkades av honom i sitt konstnärliga uttryck. Schreck belyser att Thesleff lärde sig träsnittstekniken av Craig och hur hon utvecklade den modigt i sin egen riktning. Det är spännande att läsa hur Thesleff stod i nära kontakt med de högljudda, maskin- och krigsdrivna futuristerna i Florens, trots sin egen romantiska och symbolistiska läggning. Hon umgicks bland annat med bildkonstnären och den radikala feministen Mina Loy, som var kvinnan som sedan fick rörelsen att splittras.
Nietzsche var något Thesleff läste och hon menade att ”endast svaga människor är inte ensamma”. Hon ville framstå som en ensamvarg i sin konstnärsidentitet och inspirerades av mystik. Thesleffs sexualitet tar Schreck inte direkt ställning till. Gordon Craig framstår i boken som Thesleffs stora kärlek. Men hur var det egentligen med Sigrid Granfelt, eller den rödhåriga kvinnan i Florens, La Rossa, som förekommer som modell i många målningar och som inte kunde lämna henne i fred?
I ropet
I det stora hela placerar Schreck pietetsfyllt och med känsla in den individualistiska Thesleff i en konkret och konfliktfylld social verklighet. Ibland blir det dock aningen för spretigt, för många utvikelser från den egentliga berättelsen. Berikande är att läsa hur författaren besökt platserna som Thesleff vistades på bland annat i Florens och beskriver hur hon upplever dem i dag, samt författarens djuplodande konstverksanalyser.
Ellen Thesleff är verkligen i ropet just nu och hon ses alltmer likvärdig Helene Schjerfbeck i sitt konstnärskap, också av utländska konstexperter. För drygt en månad sedan utkom Kati Tervo med romanen Iltalaulaja om Ellen Thesleff, Den utgår från Thesleff sista sommar i Casa Bianca, sommaren 1945. Den svenska konsthistorikern Lena Holger utkom i fjol med en bok om Thesleff och det ordnades då en större utställning på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm.
I samband med Ellen Thesleffs 150-årsjubileum ordnar Ham en Thesleff-utställning våren 2019.
Vad menade Thesleff egentligen med att säga att hon målar som en gud?