Oenigt om skarv i Österbotten
Miljö Äggprickning och skyddsjakt ska decimera skarvbeståndet i Österbotten med tre fjärdedelar, föreslår en skarvarbetsgrupp, men den är oenig. Det är alltför radikalt, säger miljöorganisationerna.
En arbetsgrupp vill minska skarvbeståndet i Österbotten med 75 procent, men gruppen är oenig.
Minskningen från över 7 000 till under 2 000 skarvpar är för radikal, anser Bernt Nordman på Natur och Miljö.
Arbetsgruppens rapport hjälper dem som vill ansöka om undantagstillstånd för att minska på skarvskadorna. Majoriteten anser att det är för svårt att få tillstånd.
I brist på en aktuell nationell handlingsplan för skarven har samarbetsgruppen för skarv i Österbotten och Mellersta Österbotten tagit fram en regional åtgärdsplan. Gruppen är ändå oense om mål och metoder. Bland annat skrivningen att skarvbeståndet i regionen ska minskas till 25 procent av 2016 års nivå fick fyra naturskyddsorganisationer att anmäla avvikande åsikt.
– Vi var beredda att godkänna mycket som vi inte omfattar till fullo, men den här skrivningen är så dramatisk att vi inte kan acceptera helheten, säger Bernt Nordman på Natur och Miljö.
Enligt Nordman var gruppens mål, i enlighet med Miljöministeriets anvisning, att nå lösningar som alla kan omfatta. Ett dokument som alla parter omfattar skulle ha gett myndigheterna vägledning för snabbare beslut.
– Det hade legat i allas intresse att ge myndigheterna ett papper som ingen skulle ha haft anledning att överklaga. Länge sökte alla parter samförstånd, men i somras hände något. Representanter för fiske, vattenägare och skärgården kom till höstens första möte med en helt annan inställning.
Öppnar för ny lagtolkning
Lasse Skog vid Intresseföreningen för en levande skärgård säger att man alltid siktade på ett majoritetsbeslut och att ett konsensusdokument inte skulle ha varit saliggörande.
– Det var klart från början att miljöorganisationerna aldrig ville godkänna några större åtgärder, och även om vi hade nått konsensus skulle det inte ha garanterat att ingen överklagar besluten, säger han.
Skarvarbetsgruppens ordförande Vincent Westberg vid NTM-centralen i Södra Österbotten säger att konsensus hade förutsatt större kompromissvilja från alla parter.
Gruppens förslag att minska det österbottniska skarvbeståndet till 25 procent av 2016 års nivå – det vill säga till 2014 års nivå på 1 900 häckande par – är intressant rent juridiskt. Enligt EU:s fågeldirektiv och den finska naturvårdslagen är skarven fridlyst, men myndigheterna kan undantagsvis tillåta ingrepp i beståndet om sökanden kan påvisa att skarven lokalt orsakar allvarlig skada. Hittills har lagtolkarna inte accepterat en allmän minskning av beståndet.
Å andra sidan åberopar österbottningarna områdesspecifika omständigheter och åtgärder för fem definierade konfliktområden. Till exempel i Lappfjärds åmynning anförs den utrotningshotade öringen som argument, i Malax åmynning rekreationen, yrkesfisket och den hotade siken.
Lasse Skog säger att det inte räcker att inskränka ingreppen bara till konfliktområdena.
– Får man bara vidta lokala åtgärder flyttar problemet vidare till andra delar av regionen, säger han. Finns inte samma risk i större skala, att regionala åtgärder i Österbotten flyttar problemet till Satakunta? – Hoppas inte det, och vi måste ju göra någonting. Det här är ett långsiktigt projekt på uppemot tio år. Vissa områden är redan helt tomma på fisk.
Oljning och skyddsjakt
Att man stannade för 25 procent av 2016 års nivå är ingen slump. Samma nivå har Egentliga Finlands NTM-central, som fattar alla beslut om undantag, satt som gräns för ett tillstånd man har beviljat Malax-Korsnäs fiskeområde. Tillståndet gäller 2018–20, men åtgärderna måste avslutas tidigare om beståndet sjunker till den nivån.
– Det blir intressant att se om man kan applicera ett lokalt tillstånd på hela Österbotten. Här är det tydligt att vi behöver en förvaltningsplan för hela Finland, säger Vincent Westberg.
Samarbetsgruppen föreslår prickning eller oljning av skarvägg samt begränsad avskjutning (skyddsjakt) intill fiskebragder, i skräddarsydd kombination för varje konfliktområde. Den som ansöker om tillstånd ska kunna använda de här argumenten som stöd, och själv föreslå omfattningen på åtgärderna.
– Den gemensamma nämnaren är att man söker ett kontrollerat sätt att minska på den häckande stammen så att fåglarna inte ska flytta till ett annat område, säger Westberg.
Missnöjet urartade
Skarvfrågan har varit inflammerad och kolonier har plundrats i åratal. I somras nåddes ett uppmärksammat lågvattenmärke då någon ”korsfäste” döda skarvar på vägskyltar i Österbotten.
– Om sådant har hänt visar det att man är missnöjd med myndigheternas beslutsfattande. Om folk har ansökt om tillstånd i tio år men ingenting har hänt förstår man att kustbefolkningen blir lite frustrerad. Det sämsta är när folk tar lagen i egna händer. Det visar att myndigheterna har misslyckats, säger Lasse Skog.
Han kritiserar Naturresursinstitutet (Luke) för en selektiv syn på forskningsdata och NTM-centralen för långsam beslutsgång. Han påpekar att man i Sverige kan få ett beslut på två veckor medan beslutsgången i Finland kan dröja ett år fastän länderna lyder under samma EU-direktiv.
En förklaring är att ansvaret i Sverige har delegerats till länsstyrelserna. De fattar beslut snabbt, men inte nödvändigtvis enligt en nationellt enhetlig linje. I Finland har allt ansvar lagts på Egentliga Finlands NTM-central som har begränsade resurser. Hos oss måste myndigheterna dessutom beakta ett HFD-prejudikat från 2014 som näpste dem för alltför frikostig undantagspolitik.
– Fram till 2016 hade vår NTMcentral alla möjligheter att fatta beslut. De skyller ifrån sig och skjuter ansvaret på andra, säger Lasse Skog.
PETER BUCHERT 029 080 1318, peter.buchert@hbl.fi