Delaktighet i vad?

En liten kyrklig falang har länge krävt att också folkkyrkan i likhet med frikyrkorna bör satsa på upplevelsekristendom framför traditionell vanekyrklighet. Vitboken för denna ideologi är konfirmandundervisningsplanen. Sedan den infördes på 1970-talet har den aldrig ifrågasatts, utan bara uppdaterats; den färska version som Maria Björkgren-Vikström och Stefan Myrskog beskriver (HBL 29.9) är inget undantag.

Fram till 70-talsreformen erbjöd kyrkan ett lapptäcke av högst profan fritidsverksamhet för barn och ungdomar, ofta i samarbete med ungdoms- och idrottsföreningar, scoutrörelser, skolor och den kommunala ungdomssektorn. Allt detta förpassades till marginalen i och med konfirmandundervisningsplanen. Inte bara ungdomsarbetet utan så gott som all församlingsverksamhet har konfessionaliserats totalt. Det enda undantaget är musikverksamheten, där man fortfarande inte förväntas uppvisa ”partibok”. Bestickande nog är musiken kyrkans enda växande verksamhetsform, med en ökning på över 6 000 deltagare sedan 2006 enligt en undersökning från 2016 – alla andra sektorer, inklusive konfirmandarbetet, har deklinerat kraftigt under samma tid.

Ännu för ett kvartssekel sedan vågade vanliga vanekristna och brödpräster med öppen kyrkosyn ifrågasätta nödvändigheten att exponera sin privata andlighet offentligt. Också utan stark andlig drift kunde man tänka sig en roll som bänksittare och t.o.m. en yrkeskarriär inom kyrkan. Den ljumma men hävdvunna traditionskristligheten har dock fått vika för en alltmer förpliktande subjektiv bekännelsefromhet. Ponera följande:

Ett givet år går 100 konfirmander skriftskolan i en församling. Av dessa möter 50 upp till hjälpledarutbildning följande år och 20 till fortsättningskursen året därpå. Ett par år senare är 5 av dem kvar inom församlingens verksamhet. 95 av 100 konfirmander återgår snart efter konfirmationen till sina profana engagemang – som sig bör i en värld av konkreta och vardagliga förpliktelser. För 5 av 100 förblir andlighetsövningar en central hobby. Ur denna 5 procent rekryteras dessvärre i dag nästan alla kyrkans anställda och beslutsfattare. Skriftskolan har åsidosatt livet som sluss in till kyrkans tjänst.

Detta har pågått så länge, att de flesta kompetenta brödpräster och vanliga vanekristna gallrats bort.

Snart talar alla kyrkans anställda och beslutsfattare en konfirmandslang som 95 procent av kyrkans medlemmar inte förmår sjunga med i. Om inte heller kyrkans prioriteringar verkar relevanta, känns kyrkoskatten givetvis som en belastning.

Om äkta delaktighet eftersträvas, bör konfirmandarbetet krympas rejält till förmån för en praktisk fritidsverksamhet utan ideologiska förtecken; många barn och ungdomar utesluts av olika orsaker från sådana fritidsaktiviteter som utgör en hörnsten i en sund uppväxtmiljö. En sådan reformation skulle också ge upprättelse för alla de engagerade ungdomsledare, vars livsgärning ifrågasattes och utdömdes då konfirmandarbetet helt tilläts äta upp kyrkans ungdomsarbete.

MARKUS MALMGREN

Esbo