Högintressant höstlig söndagsbuffé
Violinisten Annemarie Åström har en förmåga att nosa reda på oförtjänt bortglömd finländsk repertoar.
Klingande höstsöndag. Konserter i G18 1.10. Annemarie Åström, violin, Atte Kilpeläinen, altviolin, Ulla Lampela, tomas Nuñez-Garcés, cello, tiina Karakorpi, Paavali Jumppanen, piano. Raitio, Melartin, Leiviskä, Debussy, Duckworth, Beethoven.
När Wegelius kammarstråkars konstnärliga ledare Annemarie Åström dukar upp till en klingande höstlig söndagsbuffé har man rätt att vänta sig både en och annan högintressant inhemsk raritet på programmet. Åström har en förmåga att nosa reda på sällan eller aldrig spelad, oförtjänt bortglömd finländsk repertoar och så även denna gång.
Den inledande eftermiddagskonserten fungerade samtidigt som skiv- utgivningstillfälle för Åströms och hennes musikervänners pinfärska Albaplatta med det aningen missvisande namnet Finländsk violinmusik. Kammarmusik handlar det självfallet om – skriven på 1920-talet – och om avsikten var att väcka aptiten för skivinköp lyckades man onekligen.
Kanske rentav litet för bra och de smakprov man nu serverade som aptitretare kändes tyvärr smått irriterande. Skivan klockar in på 56 minuter och det hade alltså varit möjligt att göra helheten rakt upp och ned. Åtminstone borde man ha spelat Erkki Melartins härligt fräscha, sannerligen inte onödigt ofta framförda, stråktrio i sin helhet i stället för att göra andra och tredje satsen.
Av skivans fem Väinö Raitiostycken för violin och piano gjordes nu två, Ballade och Barcarole (op. 18 nr 1 och 3), och här var verkligen, vilket Åström även konstaterade i sitt anförande, något av en finländsk Szymanowski i farten.
Konsertens enda verk som spelades i sin helhet var i sin tur en surpris i den högre skolan, Helvi Leiviskäs – liksom Raitio Melartins elev – känslomässigt laddade pianotrio från 1925, skriven vid 23 års ålder och veterligen inte framförd efter uruppförandet. Enormt expressiv och för dåtida finländska förhållanden förbluffande originell musik, som självfallet borde höra till den gängse standardrepertoaren.
Överväldigande Appassionata
Tyvärr var det onödigt få ur den inte alltför talrika publiken som efter det glas porlande man trevligt nog bjöd på efter den första konserten stannade kvar för att avnjuta Paavali Jumppanens recital. Sällan hamnar väl en pianist av Jumppanens kaliber att spela för ett tjugotal öronpar. Jumppanen är dock inte den som fäster sig vid dylika petitesser utan ger järnet oavsett den yttre inramningen.
Redan i Debussys inledande etyder – bägge böckerna i ett svep! – kunde man beundra Jumppanens osedvanligt rika färg- och nyanspalett och de extrema volymmässiga kontraster han lockade ur sin fullstora Steinway var nog på gränsen för vad den för solopiano inte helt optimala G18-akustiken förmådde svälja.
De fyra smakproven ur amerikanske postminimalistiska – vad nu det kan tänkas betyda – pionjären William Duckworths (1943–2012) omfattande samling The Time Curve Preludes (1979) gav klart mersmak, medan Jumppanen i en överväldigande tolkning av f-mollsonaten op. 57, Appassionatan, än en gång med allt tänkbart eftertryck visade att han som Beethovenpianist hör till den absoluta internationella eliten.