Att vilja fly sin egen hud
Essä ”Att vänta på ett slag är värre än slaget. Hotet överskuggar allt, färgar av sig på solskenet och samtalen som förs.” Författaren och frilansjournalisten Adrian Perera skriver om hur veckan före Bokmässan i Göteborg inte var någon vecka för honom.
”Det har varit en tung vecka”, säger en ung kvinna i kön. ”Jag har varit rädd hela tiden.” Hon är vit, välklädd och har smilgropar. Vi väntar på att få äta mat på Scener och Samtal (allmänt känt som ”den alternativa mässan”). Utanför har polisbussar anlänt för att skjutsa nazister bort från Korsvägen och Svenska mässsans huvudentré.
Jag har varit rädd hela tiden, men veckan före Göteborgs bokmässa är jag mer rädd än vanligt. Jag är rädd för att min fru och mina vänner ska skadas i demonstrationen. Jag är rädd för att nazisterna ska låta bli att klä sig i Tyrrunor, att de ska se ut som vem som helst av den vita majoriteten tills de knivar mig på gatan. Jag är rädd för att dö på en lördag, mellan klockan 11–16 på en gata i centrala Göteborg. Men på sätt och vis har jag alltid varit rädd.
Jag har varit rädd sedan barndomen då ett av grannbarnen försökte skuffa mig ner för ett stup. Jag har varit rädd sedan högstadiet då vissa i min bekantskapskrets hissade upp ett hakkors i flaggstången på en hemmafest och ingen hissade ner det. Jag har gjort mitt bästa för att glömma varför jag varit rädd för det finns alltid någon som argumenterar emot, som säger att det var en överreaktion, ett missförstånd, att jag inbillar mig. Jag har glömt varför jag varit rädd men hur jag än försöker kan jag inte glömma rädslan.
Grannbarnet lyckades aldrig skada mig fysiskt och enligt en av mina vänner skyddades jag obemärkt under hela högstadietiden. Tydligen hade jag vänner med rätt rykte. Och jag hade lärt mig att hålla mig borta. Helst inomhus, i mitt rum, där det var tryggt. Där, på mitt rum, drömde jag om att vara som alla andra. Att vakna upp en morgon och inse att jag hade ömsat mitt skinn och mitt hår. Att jag hade blivit vit under natten.
Rädslan förvränger tid och rum
Att vänta på ett slag är värre än slaget. Hotet överskuggar allt, färgar av sig på solskenet och samtalen som förs. Veckan före bokmässan är ingen vecka för mig. Varje dag är lördag, tills det är lördag. Varje dag går jag omkring och ser mig över axeln, vart jag än går. Jag gnisslar tänder när jag sover och vaknar utan att känna mig utvilad. Jag håller om min fru som om det var sista gången, varje gång, och säger att jag älskar henne så mycket jag kan. Jag är mest rädd att hon ska slås ner eller dö på grund av mig, på grund av hur jag ser ut och vem som fött mig.
Jag bor i en stad som tolererar människor som vill att jag ska dö. Jag vill inte bo här. Jag vill vara i mitt rum, i trygghet. Men det finns ingen trygghet, för min fru kommer att slåss för min rätt att finnas för att hon älskar mig. Så jag måste slåss, fast jag allra helst vill skala av mig min hud. Jag vill avsäga mig mitt namn och hela min släkt som inte är vit. Vad som helst så länge jag får vara trygg med henne. Jag är villig att sluta vara jag. För mig själv, i tysthet, går jag med på nazisternas villkor om de bara går med på att inte döda mig. Detta är min förhandling, och den tar aldrig slut så länge lördagen står vid dörren.
Medan jag förhandlar inser jag att jag inte är den första att förhandla så här, att ge upp sig själv. Det här är grunden för den upprepade uppmaningen att hålla sig borta, att gömma sig medan grannbarnet härjar och hakkorset flaggar. Gå med på det, så slutar de snart.
Jag vill inte vara jag
Det är lördag morgon, tre timmar före nazistdemonstrationen. Jag har inte ätit. Kan inte äta. Det är bättre så, för då kan jag springa. Jag har klätt mig för att springa. Jag har min tjockaste läderrock ifall någon slänger något på mig.
Jag har läst in mig på Nordiska motståndsrörelsen, vilka de är, hur de tränar, vad de tror. Jag läser in mig för att vara förberedd. Jag kollar rutterna de går för att jag och mina vänner ska kunna fly. Jag kan inte låta en vit person jag kallar vän slås ner i stället för mig för då kanske jag snart inte har vänner kvar. Jag kommer trots allt från ett land där alla mina vänner var vita tills jag fyllde 31, eftersom alla i min omgivning var vita. Mina vita vänner har svårt att förstå det här. ”Ingen lämnas ensam, herregud”, säger de. De inser inte att det är deras vithet som ger dem den tryggheten. Det är deras val att stöda mig. Deras val att gå hem. Jag skulle överge mig om jag bara kunde, men jag skulle följa mig hem ändå.
”Det är sällan vita människor vill fly från sin vithet”, säger aktivisten Kitimbwa Sabuni. ”Kanske man i vissa situationer vill abstrahera bort det, men det finns svarta människor som är helt besatta med att inte vara svarta. På grund av vad de utsätts för.” Sabuni talar om hur det är att vara svart i Sverige i dokumentären Raskortet.
Jag tänker på knivattentatet i Åbo som blev internationella nyheter, där finlandssvenska medier gick ut med att förövaren skrek ”Allahu akbar” utifrån ett Youtube-klipp som knappt går att tolka, där inrikesministern gick ut med att förövaren var mörk före polisen sade hur det låg till, där hela världen gick ut med att förövaren hette något han inte hette innan polisen sade hur det låg till, där polisen gick ut med att spekulera i att angreppen riktade sig mot kvinnor och barn, innan det visade sig att det inte var så, allt utan en tanke på hur det skulle inverka på icke-vita eller muslimska finländare.
Jag tänker på knivattentatet i Åbo, på hur två marockanska lågstadieelever i Finland ber sin lärare att inte säga åt någon att de är marockaner. Jag tänker på knivattentatet i Åbo, på hur en man som stiger på ett tåg i Österbotten behandlas som farlig för att hans signalement passar in i Finlands fantasier. Jag tänker på knivattentatet i Åbo som hände samma dag som jag har boksläpp för min diktsvit White Monkey, på hur jag medan mediestormen går het ångrar att jag nånsin skrev den.
Låt inte nazisterna ta vårt utrymme
Jag når motdemonstrationen samtidigt som svensk media går ut med att polisen stoppat nazister med vapen på flygplatsen. Samtidigt som Hufvudstadsbladet går ut med att det bussats in våldsamma motdemonstranter. Jag ser bara barnfamiljer, HBTIQ-flaggor, lärarförbundet, äldre människor. Mest vita, men många icke-vita också. En man säger ”gå inte ensam” till en vän. Enligt rykte kommer våldet att bryta ut efter de-
Jag är rädd för att dö på en lördag, mellan klockan 11–16 på en gata i centrala Göteborg. Men på sätt och vis har jag alltid varit rädd.
monstrationerna. Men för en del människor är hotet om våld vardagsmat, det fanns innan demonstrationerna och finns kvar efter dem. Skillnaden är att vita människor känner av hotet om våld nu. Skillnaden är att under den här lördagen förstår alla rädslan för att gå ut, och jag kan tala om det med en vit kvinna jag inte känner i en kafékö.
På Facebook säger människor som gått ut från Göteborgs bokmässa att de fått panik, att de är utlåsta och tvingas vistas bland kaoset på gatan. De lugnas av kommentatorer. På Facebook berömmer människor sig själva för sitt mod, för att de vågat ta sig till bokmässan. På Facebook säger människor på ett eller annat sätt att de inte ska behöva stå ut med det här. Och de har rätt, ingen ska, men vissa gör det varje dag utan att kunna gömma sig, i sin taxi eller sitt mässcenter. Som den amerikanska författaren Claudia Rankine skriver:
”Och var finns den tryggaste platsen när den platsen måste vara någon annanstans än i kroppen?”
Detta är inte en debatt om yttrandefrihet trots att vissa menar att så är fallet. En av mässans huvudtalare Arundathi Roy går på mässan för att hon tror den är en oberoende plattform där det fria ordet kan leva vidare, att hon är ”ovillig att avstå detta mycket viktiga rum till sådana som Nya Tider” (debattartikel i Dagens Nyheter, 16.08.2017). Roys främsta orsak att åka är det totalitära Indien hon lever i, där gatuvåld mot bland andra muslimer godkänns av den rådande regeringen.
Johannes Anyuru ställer sig på Scener och samtal för att han insett att Göteborgs bokmässa aldrig kommer att förstå vad det är att vara rädd för att knivas på grund av ens hudfärg, eftersom mässledningen har omvandlat rädslan till ”en kostnadskalkyl, ett PR-problem” (så skriver han på Facebook, 1.10.2017). Både Anyuru och Roy är inne på samma spår – detta är våld som godkänns av ideologiska orsaker. I Indien: fascism. Hos oss: pengar.
När jag säger ”oss” menar jag Sverige och Finland, där frågan om kostnader alltid synts i diskussioner om icke-vitas rättigheter. I bägge länder florerar fördomar mot invandrare, att dessa är lata och ute efter att leva på välfärdssamhället, fördomar som inverkar på invandrares liv i flera generationer. I bägge länder är flyktingars liv och välfärd en del av en ekonomisk diskussion, som berättigar att de behandlas som sämre människor än medborgare. Och vad kan man säga om Göteborgs bokmässa i det här sammanhanget? Att bokmässan talade om demokrati och yttrandefrihet men nu beskyller ”det som ägde rum utanför på gatorna” och me- dierna för det katastrofala publikbortfallet. ”Författare som kommit hit för att tala om sina böcker, poesi, barnlitteratur, debatt, har bara fått en enda fråga ställd till sig. Det är bedrövligt att se”, säger Bokmässans vd Maria Källsson (Göteborgsposten, 1.10.2017).
Visserligen kan man diskutera hur medierna gottade sig i mardrömsscenarier, men det Källsson tycker är bedrövligt är att hotet om våld som Anyuru talar om, som så många icke-vita känner igen, för en dag eller kanske rent av en vecka var vardag också för vita. Vita som annars skulle ha köpt böcker på bokmässan. Och för att vidare bevisa att Anyuru har förstått mässledningen rätt – att rädslan för en rasistiskt motiverad kniv i ryggen bara är en kostnadskalkyl – har man gått ut med att ett av nästa års teman är ”antirasism”. Ett år för sent, en giftig debatt för sent, och tyvärr av den orsaken inte något som kan kallas ”bättre sent än aldrig”.
Att övertyga vita mänskor
Hotet om slaget är värre än slaget, men värst av allt är att tvingas förklara varför det är så. Att mötas av en genuint oförstående person som bara vill förstå. Varför är du rädd för att bli nedslagen för att du har en annan hudfärg, tror du att jag är rasist? Varför var du så trött före Göteborgs bokmässa, har det varit så våldsamt? Varför får jag inte säga nordet? Finns det någon situation där jag får säga det? Varför varför varför?
Att mötas av denna naivitet efter att ha gömt sig för grannbarnet hela livet är att inse att ingen annan ser det du ser. Människan du talar med är mot rasism, men förstår inte vilket rasistiskt klimat ni lever i för att det inte berör människan i fråga. Hen kan inte se hur alla former av rasism inte är storslagna, katastrofer som det transatlantiska slaveriet eller Förintelsen. Hen kan inte förstå att det är den ständiga väntan på att pekas ut som brun eller svart eller gul som tär på dig. Att smärtan inte börjar eller slutar med våldet, utan att hens krav på att bli upplyst är en del av det som tär på dig.
Människan som talar om rasism förstår inte att hen är med och skapar rasismen genom att alltid kräva att du ska bevisa vilka faror och förtryck du lever med, att du ska övertyga hen att det verkligen är faror och förtryck, för att hen nästa år ska vilja fortsätta samtalet om hur man bekämpar rasism. Som om det var ett samtal och inte en ensidig kamp där din funktion är att blotta dig själv i alla lägen så fort någon frågar ”varför?” i hopp om att nästa generation inte ska behöva stå ut med denna naivitet.