Taggade att hjälpa
Tänk efter och fråga någon som vet innan du fångar in ett djur som du tror behöver hjälp. Det säger Andrea Kurtén på Högholmens viltsjukhus som får årets djurskyddspris.
Ingrip inte i naturens gång om du inte är säker på att ett djur verkligen behöver vård. Det säger Andrea Kurtén på Högholmens djursjukhus som tar emot patienter från naturen. Djursjukhuset, som alltid vårdar för att återbörda till naturen, får årets djurskyddspris.
Med över 30 års erfarenhet lyfter Andrea Kurtén upp en igelkott på Högholmens djurklinik. Den hade hittats övergiven och lämnats till Högholmen för vård.
– Om allt går bra kan vi släppa ut den i naturen senare i höst. Annars får den övervintra hos oss, säger hon.
Sjukhuset i anslutning till djurparken tar årligen emot 800–1 000 djur av vilka ungefär hälften är fåglar och hälften däggdjur. Över hälften av patienterna är i för dåligt skick för att överleva och återbördas till naturen, vilket alltid är målet. Då måste de avlivas.
– Förut var det svårare att avgöra, men man lär sig med åren när det lönar sig att försöka rädda ett djur och när det bara är djurplågeri, säger Andrea Kurtén.
Ungefär 35–40 procent av hennes patienter klarar sig, vilket är en hög siffra i internationell jämförelse. Det är för den här verksamheten som Finlands djurskyddsföreningars förbund (SEY) belönar Högholmens viltsjukhus för årets djurskyddsbragd.
– I brist på ett riksomfattande nätverk för vård av vilda djur sköter Högholmens viltdjursklinik sitt arbete föredömligt, säger Kati Pulli på SEY.
Djursjukhusets kurator Ville Vepsäläinen säger att djurskötarna i sitt arbete på ett mycket konkret sätt ser i vilken knipa människan försätter vilda djur. Fåglar snärjer in sig i övergivna fiskelinor, fastnar i krokar eller gör sig illa på skräp som kastats i naturen, och otaliga djur skadar sig i trafiken.
– Hur väl vi tar hand om djuren säger något om hur civiliserat hela samhället är, säger Vepsäläinen.
Om människan genom ovarsamhet orsakar djur skada återspeglas en okunskap bland de många hjälpinsatserna. Andrea Kurtén har tagit emot otaliga djur som aldrig borde ha tagits omhand. Till exempel ska man inte ”rädda” en ensam harunge, hur olycklig man än inbillar sig att den är.
– Harungar ska vara ensamma. Jag önskar att folk först ringde och frågade någon som kan avgöra om ett djur faktiskt behöver hjälp, till exempel Helsingfors stads räddningsverk har den kunskapen. Bara om djuret är skadat men kan gå att rädda ska man ta det till oss eller till någon annan som kan sköta om det, säger hon.
Kurtén kan inte säga om folk i dag är bättre eller sämre på att avgöra om man borde ingripa eller inte.
– Med åren verkar intresset ha ökat, men ganska många djur som inte alls behöver hjälp hämtas hit i onödan, säger hon.
Under en lång karriär har Andrea Kurtén blivit allt skickligare på att temporärt ta hand om vilda djur bara utvidgats. Målet är att sköta om djuret så att det inte blir beroende av människan. Det kan vara lättare sagt än gjort.
– Det är till exempel inte så lätt att lära en vessla att jaga, men det var vi tvungna att göra när vi hade hand om en unge som aldrig hade jagat själv. När vi gav vesslan en levande mus trodde den först att den fått en lekkamrat. Musen visade tänderna när vesslan ville leka mitt i en måltid, säger Kurtén.
Senare, förmodligen efter att vesslan blivit ordentligt hungrig, vaknade dess jaktinstinkt, och till slut lärde den sig vad möss finns till för.