Lönlöst diskutera elöverkänslighet med skeptiker

Anders Gustafsson och Arne Nylund spinner vidare på debatten om elöverkänslighet i HBL den 1.10.

Bägge utgår från en rakt igenom skeptisk och cynisk inställning till frågan om farorna med mobiltelefonstrålning. Gustafsson griper till en lögn då han påstår att WHO:s Cancerorgan IARC skulle klassa ”allting omkring oss som troligen cancerframkallande”. Varje process som leder till att IARC klassar ett nytt ämne i miljön som cancerogent föregås av förberedelser som räckt år, ibland årtionden och i vilka världens kunnigaste forskare och läkare ingår som beredare. Så gick det till då mobiltelefonernas mikrovågor klassades som cancerogena i klass 2B. Vi känner alla till den kamp som föregicks beslutet att klassa asbest eller tobak som cancerogena.

Vi kommer inte att kunna lösa frågan om huruvida mobiltelefonstrålningen är cancerframkallande eller farlig här på HBL:s debattsida, speciellt inte i en diskussion som förs mellan å ena sidan en svårt drabbad och å andra sidan några elektronikingenjörer. Och det är sällan som jag själv brukar hänvisa till teorier eller publikationer på området. Jag utgår från min egen kropp och allt som jag själv erfarit och varit med om när det gäller hur jag fysiologiskt har kunnat identifiera stålningen i min omgivning. Efter 15 års elöverkänslighet har jag gjort alla testförsök man kan föreställa sig för att bli övertygad om mina känslor och erfarenheter.

Jag vill framhäva några saker:

Mobiltelefonins 5G-teknik kommer att öka på mikrovågsstrålningen i vår omgivning dramatiskt, utan att myndigheterna först skulle ha gjort en risk- eller hälso- bedömning. Tvärtom: I förslaget till ny strålskyddslag som just nu ligger på riksdagens bord varnas inte alls för att 5G skulle öka på strålningen. 5G-signaler kommer också att sändas på skyhöga frekvenser såsom 70–100 gigahertz (jämfört med nuvarande 4G-strålning på 0,7–3 gigahertz). Den nya höga strålningen kommer människorna helt konkret att känna av som brännande i sina kroppar, på hudytan och i ögonens vävnader. Den kallas för ”millimeterfrekvensen” och används redan nu av polis och militär under namnet ”Active Denial Systems” för att skingra folkmassor och demonstranter.

Det har gjorts många s.k. provokationsförsök på oss elöverkänsliga. Jag deltog i en hel serie med sådana vid fysiologiska enheten vid Kuopio universitet (Östra Finlands Universitet) för 12 år sedan. Alla vi som just då var inne i en speciellt känslig period av elöverkänslighet kunde avgöra när strålningen var på men det viktigaste var att man med instrument samtidigt kunde avläsa märkbara förändringar i vår hjärtverksamhet, blodtryck, centrala nervsystem med mera. I mitt fall var de avläsbara reaktionerna så starka att apparaturen varnade och tvingade oss avsluta experimenten. Fortfarande får jag ofta dylika känningar i pulsen och blodtrycket av mobiltelefoner och andra strålande apparater i min omedelbara närhet.

Både Gustafsson och Nylund och våra myndigheter också för den delen talar bara om strålningens termiska (värmeförändring i vävnaderna) effekter. Det är mer än nog bevisat att strålningens effekter på kroppen på ett djupare plan är mer ödesdigra: Cancerrisken ökar (Interphoneundersökningen), hela nervsystemet påverkas på många olika vis, både temporärt och mer bestående, förändringar av olika slag sker på cellnivå. Dessutom tycks elöverkänsligheten drabba en ofta då immuniteten redan är nedsatt av mögel eller kemikalier i ens omgivning. I många fall tycks benägenheten för elöverkänslighet vara ärftlig.

Vilka alla förändringar och vilka alla mekanismer som är inblandade i elöverkänsligheten vet vi ännu inte med säkerhet men i mitt fall har denna benägenhet inte gått över ens då jag levt så gott som utanför strålningen. Elöverkänsligheten tycks komma som ”toppen på isberget” då ett förlopp med olika slags autoimmuna förändringar sker i ens kropp.

Läkare, forskare och kliniker runtom i världen är sysselsatta med att diagnostisera, vårda och hjälpa personer som drabbats av elöverkänslighet. Professor Belpomme har en stor klinik i Paris som specialiserat sig på elöverkänslighet. Jag hänvisar till sist till en omfattande internationell vårdrekommendation för elöverkänsliga som publicerades 2016 (Belyaev et al. European EMF Guideline 2016 for the prevention, diagnosis and treatment of EMFrelated health problems and illnesses).