Järnvägen byggdes på benrangel
Kontraproduktiva försök att stävja folkvandringen under hungersnöden för 150 år sedan bidrog till att matbristen utmynnade i en sjukdomskris. Tvångsarbete och isolering höjde dödssiffran.
Bygget av järnvägen mellan Riihimäki och Sankt Petersburg var ett av de nödhjälpsarbeten som tiotusentals svältande finländare utförde mot en knaper dagsranson mat. Statens försök att dämpa tiggarnas folkvandring bidrog till att svälten utvecklades till en sjukdomskris som slog ojämnt mot samhällsklasserna, framgår av den sista delen av HBL:s artikelserie till 150-årsminnet av hungersnöden 1867–68.
När skafferierna gapade tomma hösten 1867 var goda råd dyra. ”Då återstod ej annat än valet mellan svältdöd i egen stuga eller att fatta tiggarstafven för att fjärran, vid främmande, lyckligare härdar finna ett stycke bröd”, skriver affärsmannen Anders Ramsay från Björkboda på Kimitoön i sina memoarer.
Forskarna räknar med att cirka 100 000 finländare eller drygt 5 procent av folket valde tiggarstaven vintern 1867–68. En del drog mot Sverige och Norge, andra mot Åbo och Helsingfors eller mot Viborg och österut. När hungern redan hade glesbygden i sitt grepp hade stadsborna knappt hört om nöden.
Anders Ramsay, som skötte sina affärer i Åbo, noterar att de första tiggarskarorna nådde städerna i söder i november: ”Då först vaknade man där och öppnade ögonen för den bleka nöden, som man ej längre kunde betvifla, när man stod ansikte mot ansikte med den.”
Enligt Ramsay ordnade stadsborna otaliga välgörenhetsevenemang för att hjälpa tiggarna, men ställde också ut poliser och vakter vid stadens portar för att avvisa dem. Tanken var att stadsborna redan hade gett så mycket allmosor att de inte ytterligare behövde ”plågas af obehaget att på stadens gator möta dessa eländiga, trasiga, svultna tiggarskaror”.
Vid nyår, skriver Ramsay, fick man se ”långa svarta linjer ringla sig fram öfver de bländhvita snöfälten. Det var svarta, trasiga, med ohyra och sjukdomar bemängda, uthungrade skaror, vanligen en kvinna, dragande en kälke, där i en korg, fylld af stinkande lumpor, lågo ett par små barn i trasor och smuts, medan två eller tre litet äldre släpade sina små, trötta steg vid hennes sida.”
Hjärtlösa nödhjälpsarbeten
I brist på en krishanteringsplan tillgrep staten nödlösningar. Senatorn och finansministern Johan Vilhelm Snellman beslutade att importera garn och andra råvaror. Tanken var att allmogen skulle sticka plagg och tillverka husgeråd som Finland kun- de exportera för att importera livsmedel. Dessvärre saknade hantverket efterfrågan.
– Jag undrar hur man tänkte, om man trodde att det skulle fungera. Det blev en total katastrof. Det var en farligt orealistisk plan som förde uppmärksamheten i fel riktning, säger professorn i ekonomi- och socialhistoria Antti Häkkinen.
Hantverkskampanjen tynade bort, men statens andra nödlösning blev omfattande. Tiotusentals finländare värvades för så kallade nödhjälpsarbeten. De svältande skulle bygga järnvägar, landsvägar och broar, gräva diken och röja upp forsar mot en dagslön som räckte till en torftig matranson.
Många var ändå för svaga för att uträtta någonting nämnvärt i sträng kyla och med primitiva redskap.
– Detta är kanske hungersnödens mest ofattbara del, säger Häkkinen.
Också i senaten insåg man det absurda. Senatorn Oscar Norrmén, utsänd för att granska nödhjälpsarbeten i västra Finland, rapporterar att en församling hade fått 30 mattor (säckar) mjöl öronmärkta för arbetare som skulle gräva ett vägdike.
Ryktet om mjölet går – fastän det är 25 grader kallt och ingen ens har utannonserat jobbet infinner sig 1 100 arbetare, främst kvinnor och barn. Mestadels huttrar de kring en öppen eld. Efter fem dagar är mjölet slut. Resultatet blir drygt två kilometer landsvägsdike, eller en halv meter dike per dag och arbetare.
Norrmén frågar om det är ”ett underverk” att farsoterna sprider sig i sådana här förhållanden.
– Arbetsledarna skrev till guvernören att projekten är vanvettiga då arbetsresultatet är noll. De frågade varför man inte bara kan dela ut maten direkt, säger Häkkinen.
Men det kunde man inte, för sådan var tidens ideologi: ingen hjälp utan motprestation.
– Man var tvungen att sätta folk i arbete oberoende av hur vansinnigt det var. Sannolikt orsakade det mer skada då folk frös ihjäl på byggarbetsplatserna, säger Antti Häkkinen.
Järnväg på massgravar
Järnvägsbygget mellan Riihimäki och Sankt Petersburg var det största enskilda nödhjälpsarbetet som to-
talt involverade 11 000 personer. Arbetarna skred till verket en smällkall februaridag, utrustade med järnspett, spade och hacka.
”En del grävde, andra väntade bakom ryggen på att döden skulle ge hackan vidare till den väntande. Och döden försökte vara rättvis, den lät flera tusen väntande gripa hackan, och släppa den åter”, skriver Frans Emil Sillanpää i en roman om nödåren.
Kaisa Kumpulainen, doktorand vid Åbo universitet, säger att Riihimäkibanan och andra stora projekt åtminstone hade den fördelen att de gav folk jobb för en längre tid. Givetvis kunde järnvägsbygget ha väntat över svältvintern, men:
– Jämfört med exempelvis handarbetskampanjen var det goda med Riihimäkibanan att arbetet gav bestående nytta, en infrastruktur som kunde utnyttjas för livsmedelstransporter vid följande missväxt, säger hon.
Det var ändå inte för intet som Riihimäkibanan fick öknamnet Luurata (Benbanan). Som mest var 22 procent av arbetarna sjuka våren 1868. I de järnvägssjukhus som pro
För den, som ej lefvat i dessa tider och ej själf med egna ögon skådat den förfärliga verkligheten, kan denna skildring synas öfverdrifven, kanske otrolig. Berättelsen om det ’stora nödåret’ har blifvit en legend, knappt mera fattlig. Anders Ramsay Affärsman, skriftställare (i sina memoarer)
vinsialläkaren i Hollola Albert Ringbom förestod steg dödligheten till 18,9 procent år 1868.
Ingen vet hur många liv statens nödhjälpsarbeten krävde, än mindre hur många frusna kroppar som lämnades i diken kring byggarbetsplatserna.
– Vi saknar tjugotusen människor i statistiken. Ett optimistiskt antagande är att de lyckades ta sig till Ryssland. Ett värre alternativ är att de ligger begravda under banvallar eller i massgravar, säger Antti Häkkinen.
”Fördärv av lättja”
Samhället placerade också tiggare och lösdrivare i särskilda arbetshus och fattighus. De utförde lättare jobb mot en matranson. Därmed minskade risken för att tiggarna skulle våldgästa ståndspersoners hem och smitta dem med farsoter.
Ingen behövde sticka under stol med att tiggarna uppfattades som ett oönskat pack. Tvärtom sades det rakt ut i Uleåborgs arbetshus stadgar att arbetshusets syfte var att förhindra tiggeri och fördärv orsakat av arbetslöshet och lättja, och att för hindra att tiggarna besvärar andra människor.
Men inga stadgar i världen biter på svältens följdsjukdomar som sprids med folkvandringen och som smittar effektivt när sjuklingar trängs i primitiva hålor med usel hygien. Folkvandringen blev en sjukdomskris, en epidemi utan respekt för samhällsklass. Många främst kvinnliga ståndspersoner insjuknade i tyfus då de ledde arbets och fattighusen.
Misärens ansikte
Några av hungersnödens mest makabra scener måste ha utspelats i fattighusen våren 1868 då döende patienter kunde se sina likkistor snickras. Väinö Laajala har nedtecknat hur den då tolvåriga Maija Kivelä minns sitt enda besök i fattighuset våren 1868.
Maijas barndomshem är ett skogsvaktartorp i österbottniska Perho där ingen behöver svälta. Trots det beger sig Maijas över 90åriga ”stormor” (tummu på dialektal finska) till fattighuset. Kvinnan har kommit på kant med Maijas föräldrar, och inbillar sig att det nyinrättade fattighuset i klockarstugan är rena paradiset jämfört med torpet.
Maijas föräldrar hävdar motsatsen, men gumman är envis och vand
rar nästan 30 kilometer till kyrkbyn, rustad med bara ett klädbylte och sin käraste ägodel, religionsboken. Efter en dryg vecka av ovisshet skickar föräldrarna Maija efter henne med ett knyte med bröd, smör, ost och en stor saltad braxen.
När Maija efter många vedermödor hittar fram ser hon bleka och trasiga människor irra omkring. Hon lämnar matsäcken i farstun och kliver på. I stugan ligger utmärglade människor och kvider i sängarna eller på bara halmen.
”En del ropade på mat i sina feberyror med en hemsk glasartad blick, andra ömsom bad, ömsom svor. På golvet fanns det inte mycket utrymme, för där hade man brett ut halm för fler olycksaliga”, berättar Maija.
När hon frågar efter sin kära släkting lyder det likgiltiga svaret att gumman har dött och begravts dagen innan. Maija brister ut i en gråt som bara tilltar när hennes blick fastnar på den gamla religionsboken.
”Jag hade sett stormor läsa den boken så många gånger. Nu hade hon lämnat den för alltid. Ingen syntes kasta sig över den, för den dög inte att äta.”
Däremot har någon kastat sig över matsäcken som Maija nyss lämnat i farstun. Bara tyget återstår.
Napoleons sjukdomar
Utifrån symtombeskrivningar har man slagit fast att fläcktyfus, tyfus och dysenteri var de vanligaste dödsorsakerna i fattighusen.
– Matbristen och svälten gjorde krisen svår, men folkvandringen och farsoterna fick den att eskalera. Samma sjukdomar som hade dödat Napoleons armé på reträtt tog livet av finländarna under missväxtåren, säger Antti Häkkinen.
Socknarna hade kommit överens om att privatpersoner som hjälpte tiggare inte behövde härbärgera samma gäster mer än en natt. Tiggarna drog vidare om morgnarna och gårdarna tog emot nya tiggare om kvällarna.
Då Anders Ramsays järnbruk på Björkboda hade gått i konkurs efter myntreformen kunde bruksfastigheterna härbärgera runt 50 nattgäster. Trots att gården hade drabbats av svår missväxt bjöd Ramsays mor tiggarna på en portion varm grynvälling eller mjölk och en brödbit.
Ramsay beundrade modern för att hon nästan dagligen besökte tiggarna och skötte om dem, trots ”den vedervilja” hon måste ha känt. Undantagsvis var han själv tvungen att gästa tiggarbostäderna.
”Jag bemäktigades af en kväljande känsla, när jag öppnade dörren till dessa stugor. En tjock, stinkande luft af smuts, trasor och armodets utdunstning böljade emot mig.”
Tiggarnas hälsa måste ha försämrats av att de dagligen tvingades dra vidare, i synnerhet då folkvandringen kulminerade på vintern.
– Dödligheten kan ha skjutit i höjden också för att många frös ihjäl, säger Häkkinen.
Tiggarna hade ändå inget val. Provinsialläkaren i Lovisa har redogjort för en fembarnsfamilj som hade lämnat huset i Kauhava och vandrat mot sydost. Ett av barnen dog i Tammerfors, nästa i Tavastehus. I Lovisa dog såväl fadern som de tre övriga barnen. Modern fortsatte ensam sin färd österut.
I de fall föräldrarna dog av sjukdomar kan barnen ha dött av svält även om det funnits mat i huset. Att barn dog på det viset, av brist på omsorg, dokumenterades senare då spanska sjukan tog 20 000 finländares liv (1918–20).
Prästerna i hjälteroll
Under hungersnöden 1867–68 är det förbluffande hur häftigt dödskurvan kulminerar över en kort period våren 1868 i hela landet.
– Den enda rimliga förklaringen är att tiggare och sjuklingar koncentreras till och isoleras i arbetshus, fattighus och sjukstugor under förhållanden som gör dem extra sårbara, säger Häkkinen.
Räknat i absoluta tal dödade hungersnöden mest äldre och barn, i synnerhet spädbarn. Relativt sett ökade dödligheten ändå mest bland folk i arbetsför ålder där den annars var lägst. Vi vet också att det dog fler män än kvinnor.
– Det är typiskt vid svält, och det finns två förklaringar, men ingendera är fullständig, säger Häkkinen.
Dels sägs kvinnor klara av hungersnöd bättre av evolutionsfysiologiska skäl, för att de ska kunna ta hand om barnen, dels drog främst männen i egenskap av familjefäder ut för att tigga eller jobba, vilket utsatte dem för större smittorisker.
Forskarna har särgranskat ett sampel på 11 000 dödsfall som visar att döden inte valde sina offer slumpmässigt. De fattigare samhällsklasserna drabbades hårdast. Bland arbetarna nästan femfaldigades dödligheten, bland bönderna fördubblades den.
Sjukvården på 1860talet var till föga hjälp. Anders Ramsay omnämner provinsialläkaren i Salo som ”en gammal och ganska okunnig herre”, och alltför bekväm för att ta sig 60 kilometer till Björkboda. Ofta innebar vård inte mer än att man fick mat, vatten och ett täcke över sig.
Arbetare och lösdrivare hade de sämsta chanserna till vård, ståndspersonerna de bästa, men döden behandlade inte heller stånden lika. Dödligheten var relativt hög bland prästerna.
– Även om det var ont om hjältar under hungersnöden visade prästerskapet prov på mod. De organiserade hjälparbetet, hjälpte sjuka och tog hand om de döda kropparna, säger Häkkinen.
Sommaren 1868 red Finland ur krisen i ilfart. Häkkinen säger att familjer och lokalsamhällen återhämtade sig och anpassade sig till nya förhållanden förbluffande snabbt.
Återstår frågan vad Finland lärde sig av hungersnöden.
– Ingenting, svarar Antti Häkkinen med ett snett leende, och fortsätter:
– Snellmans argumentation upprepas under recessionerna på 1930talet och 1990talet. Det heter alltid att man måste dra åt svångremmen. Staten sparar på folkets bekostnad, lite provokativt uttryckt.
Men, tillägger han, tack vare utvecklingen kunde samhället avstyra humanitära kriser när svår missväxt drabbade Finland de följande årtiondena.
– Senare fanns det spannmålslager, livsmedelstransporterna var bättre organiserade. Systemet var mycket mer flexibelt. Staten var också starkare och jordbruksmetoderna modernare. Artikeln bygger på Antti Häkkinens (et al.) bok Kun halla nälän tuskan toi – miten suomalaiset kokivat 1860-luvun nälkävuodet (Söderström, 1991) och på Anders Ramsays memoarer Från barnaår till silfverhår, sjunde afdelningen (Söderström, 1906).