Anledning till oro över åländskt civilförsvar

Det föränderliga världsläget visar att den situation ålänningarna hänvisar till inte längre existerar och deras syn är förlegad.

Från åländskt håll refererar man kategoriskt till historiska data och det ledande ordet i argumenteringen synes ofta vara ”vi gör som vi alltid har gjort” eller ”vi gör som vi vill”.

Flera förvaltningsområden med anknytning eller beröringspunkter till befolkningsskydd regleras av så kallad behörighetsfördelning.

Av hävd hänvisar man från åländskt håll till självstyrelse-

lagen eller dess 31 paragraf enligt vilken riksmyndigheterna på begäran av landskapsregeringen skall bistå landskapsmyndigheterna. Denna riksmyndigheternas skyldighet att bistå och komma till undsättning försvåras av att det lokala ö-samhället gärna sluter sig från omgivningen.

Genom att sluta sig bygger man upp en osäkerhet och argumenterar sedan för att riksmyndigheterna ej har kännedom om lokalsamhällets karakteristiska drag och dess behov. Man skapar och har skapat en situation där ansvaret för bristfällig skötsel av grundlagsenliga uppgifter alltid till slut faller på riksmyndigheterna.

De åländska myndigheterna kan således fly ansvarsfrå-

gan i stället för att hantera och handha uppgifterna med därtill hörande ansvar.

Med förflutet inom såväl landskapsförvaltningen som numera i försvarsmakten vågar jag påstå att oron som försvarsministeriet uttrycker är befogad. Även andra ministerier har under de gångna åren uttryckt allvarlig oro över att alla grundlagsenliga uppgifter ej handhas i enlighet med lagstadgade krav.

Av egen arbetslivserfarenhet kan jag ange exempel på uppgifter, där åländska myndigheter gömmer sig bakom sin egen tolkning av självstyrelsens mandat.

Ostridigt för mig är att okunskap och inkompetens leder till att frågor dras till sin spets i stället för att åländska myndigheter kunde visa för- måga till samarbete eller sunt eget ansvarstagande. Myndigheterna tycker till godtyckligt och ofta slumpmässigt i stället för att en behovs- eller konsekvensbedömning skulle utgöra grund för argumenteringen.

Såväl statsledningen som regeringen är medvetna om problemområden där självstyrelsemyndigheterna brister beträffande krav om grundläggande fri- och rättigheter som stadgas i bland annat 6 och 22 paragraferna i grundlagen.

Det som försvårar riksmyndigheternas bedömning av lokalsamhället och dess behov är ofta oviljan till transparens och öppenhet i den lokala myndighetsutövningen.