Landets jazzrötter presenterades

■ Tradjazzföreningen Suomen Perinnejazz ry arrangerade med anknytning till landets 100-årsjubileum konserter i huvudstaden och Tammerfors. Man bjöd på en parad av jazz med finländsk anknytning från 20-talet till 60-talet, med tyngdpunkt på de tidiga årtiondena.

För arrangemangen stod Antti Sarpila (klarinett och saxofoner), Atro Mikkola (bas), Pentti Lasanen (saxofoner) och Seppo Hovi (piano och dragspel), som även fungerade som konferencier. På scenen fanns även gitarristen Petri Krzywacki, trombonisten Petri Juutilainen, trumslagaren Jari Kettunen och den yngste i sammanhanget, trumpetaren Jukka Eskola.

Låturvalet innehöll många kända örhängen, sådana som var jazz redan då de föddes och sådana stycken som mer sällan hörs i svängande form. Jazzen gjorde sina första strandhugg i Finland på 20-talet och Uusi Suomi Jazzorkesteri stannade stilmässigt huvudsakligen vid de första årtiondena i sitt första set.

Ison talon Antti blev jazz redan 1929, då Yrjö Gunaropulos orkester spelade in den. Sarpila hade uppdaterat arrangemanget, som redan i den gamla versionen hade bluesingredienser. Också Muistan sua Elaine och Säkkijärven polkka gick i New Orleans-stil med korta solosnuttar eller breaks av samtliga musiker.

Ett par överraskningar ingick också. Hovi inledde solo med Sibelius pianostycke Souvenir. Då Mikkola och Kettunen kom med påminde fusionen av klassiskt och jazz om Bill Evans triostil.

En annan överraskning var en del ur Harry Bergströms jazzinfluerade Suite pour saxophone (1936). Stycket var just så pretentiöst och styvt som det på den tiden oftast var, då man blandade genrerna. Före pausen spelade Mikkola framgångsrikt Sulle salaisuuden kertoa mä voisin, först temat med stråke och därefter i solot med fingrarna.

Hovis dragspel dök upp i Toivo KärkisWhy Nameless och Sarpilas stilrena pastisch Hyväillen, men Lasanens Last Chance från 1959 representerade en senare tid.

Erik Lindströms Pakaste från 1952 är ett bevis på att trenderna nådde även Finland ganska fort. Stycket är mycket direkt inspirerat av Miles Davis så kallade Birth of The Cool – nonettinspelningar som gjordes 1949–50. Hovi, Krzywacki och Eskola stod för utmärkt soloarbete.

Rauno Lehtinens bossanova Toiset meistä är en komposition som inte skäms i internationellt sällskap. Eskola spelade på flygelhorn stiligt och finessrikt både temat och kvällens kanske finaste solo, inklusive ett lyckat coda.

Mikkolas arrangemang av Liljankukka gick med blåsstämmor som inte hela tiden smekte medhårs mot modernism. Lasse Mårtensons eurovisionssång Laiskotellen var finurligt arrangerad i gospeljazzstil, som med Krzywackis gitarrsolo förde tankarna till skivbolaget Blue Notes produktion. Intressant var också Emma med balkankänsla under Eskolas solo och mera exotik då Sarpila och Kettunen duellerade.

Nu slutade historien vid 60-talet. Borde någon följa upp konserten med de senaste 50 åren?