Knölen i kafferummet
● En kollega som med åren blivit en god vän fajtas just nu mot bröstcancer, och eftersom hon är av det segaste och bästa virket vet jag vem som kommer att gå segrande ur den striden.
Hon har varit väldigt öppen med sin sjukdom och vi arbetskamrater har kunnat följa med hur hon mår och fråga hur det går.
Så är det inte på alla arbetsplatser.
● Det är inte alltid lätt att veta hur man ska bemöta en arbetskamrat som insjuknar i cancer, någon som vi jobbar tätt ihop med under en stor del av dygnet men som vi inte nödvändigtvis känner så väl. Vad ska man säga? Hur kan man visa omtanke? Vill den som insjuknat tala om sjukdomen eller helst om något annat? Får man skratta i kafferummet trots att där står någon med en livsfarlig knöl i bröstet?
Det här var frågor som även S-gruppens personalavdelning började grunna på. Av butiksgruppens anställda är över 30 000 kvinnor och därför har koncernen nu tagit fram ett infomaterial för att arbetsgemenskapen och cheferna bättre ska kunna stödja en kollega som insjuknar.
Vartenda företag kunde ta modell. Med tanke på att bröstcancer är den vanligaste cancerformen i vårt land – var åttonde finländsk kvinna får bröstcancer i något skede – är sjukdomen närvarande i både hem och arbete. Årligen drabbas över 5 000 kvinnor i Finland, och allt fler kommer att insjukna i framtiden.
De hoppingivande nyheterna är att forskningen gör framsteg: För 70 år sedan kunde en tredjedel av de cancerdrabbade botas, i dag botas två tredjedelar. Prognosen för bröstcancersjuka i Finland hör till de bästa i världen och för det kan vi tacka en utbredd screening och mammografi som gör det möjligt att upptäcka sjukdomen i tid, samt en effektiv vård. Nio av tio som fått bröstcancer är vid liv fem år efter att sjukdomen diagnostiseras.
● Jag frågar min arbetskamrat om goda råd: Finns det något speciellt som arbetsgemenskapen kan tänka på när en kollega blir sjuk?
Det komprimerade svaret blir: Öppenhet och information.
”Var och en som insjuknar ska själv få bestämma hur öppen man vill vara med sin sjukdom. Jag har valt att vara öppen och överväldigats av den respons jag fått. Många har tyckt att jag är modig och tackat mig, för konstigt nog tycks det ännu finnas något slags stigma över bröstcancer”, säger hon.
”Mer information behövs också. En del frågar till exempel hur behandlingen går till helt konkret och när jag berättar om varför jag sitter med isvantar och -tossor på händer och fötter och en isbit i munnen medan cellgiftet sprutas in i armen kommer vi småningom åt att tala om de riktigt stora frågorna som rädsla och sorg.”
● Hon är klok, min vän. Och jag tänker att det är så typiskt henne: Även i det här skarpa läget är hon analytisk och vill lyfta vår bildning till en högre nivå.
Jämfört med det har vi arbetskamrater en enkel match: Att bara finnas där, om och när det behövs.
FOTNOT: På fredag firas Rosa bandetdagen. Cancerstiftelsens insamling för att främja bröstcancerforskningen pågår under hela oktober.