Det fria ordet

Den nya högerextremismen har ställt den demokratiska majoriteten inför ett nygammalt dilemma: hur ska en liberal demokrati hantera personer eller grupper som använder vår allas yttrandefrihet för hatretorik och rasistiska och sexistiska påhopp? Hur ska vi som medborgare i en liberal demokrati hantera situationen? De här frågorna aktualiserades i samband med Nordiska motståndsrörelsens marsch i Göteborg för en vecka sedan. Alternativen tycks vara två:

Vi kan betona att yttrandefriheten hör till alla, även dem som har uppfattningar som vi inte delar, och även dem som uppför sig dåligt, så länge de inte gör något direkt olagligt.

Eller så kan vi försöka dra en absolut gräns och säga att yttrandefriheten i en liberal demokrati inte omfattar antidemokratiska agendor.

Båda gesterna är både lockande och djupt problematiska, av flera olika skäl.

Vem som helst som någon gång har haft en obekväm politisk ståndpunkt begriper värdet av att få komma till tals. Samhället förändras genom nya tankar och nya röster. Det kan förändras till det bättre eller till det sämre, men vi är beredda att tro att det bättre vinner i fritt åsiktsutbyte och fri kunskapsförmedling. Det här är en tanke som vi har ärvt från upplysningen: tanken om människans utträde ur det som Immanuel Kant kallade vår självförvållade omyndighet. Om vi kan tala fritt och utbyta åsikter med varandra har vi också en chans att lära oss tänka fritt. Och tänka fritt behöver vi för att inte duperas av falska auktoriteter och korrupta ledare.

Yttrande- och åsiktsfriheten är alltså förutsättningen för ett förnuftigt samhälle och för att den ska fungera måste den vara förbehållslös.

Men så här snyggt och prydligt fungerar det bara i teorin. Ord och åsikter är aldrig bara ord och åsikter. Därför har vi lagstiftning som syftar till att skydda människor från varandras ord, när det gäller ärekränkning, sexuella trakasserier och hets mot folkgrupp bland annat. Gränserna mellan acceptabla åsiktsyttringar, oacceptabla åsiktsyttringar och lagbrott är historiskt formade och svarar mot hur vi ser på olika sociala situationer och relationer.

Ett annat problem med okvalificerad yttrandefrihet är att den inte sällan försvaras av personer eller instanser som har andra mål i sikte. Göteborgs bokmässa försvarade sitt beslut om att låta högerextrema sajten ”Nya Tider” delta i mässan med principer om yttrandefrihet, samtal och likabehandling. Men de har också ett intresse i att locka så många utställare och besökare som möjligt, nu och på sikt. Om den öppet främlingsfientliga gruppen växer finns det allt fler som kan tänkas ha ett pekuniärt intresse i att försvara deras rätt att komma till uttryck: det kan gälla bokförlag, evenemang, medier, konferensanläggningar, bland annat. Dessutom försvaras friheten att ventilera rasistiska och nazistiska åsikter ivrigast av högerextremisterna själva.

Varför då inte säga rakt ut att en okvalificerad yttrandefrihet inte är möjlig, att vi måste dra gränser. När nazister marscherar på finska eller svenska gator, är gränsen nådd för många. Kan man inte bara förbjuda dem att publicera sig, att demonstrera, att organisera sig? Det kanske man kan, men vilka är konsekvenserna? Skulle det inte innebära att man har gett avkall på rättigheter som utgör grunden för ett fritt rättssamhälle?

Ett försvar av fullständig yttrandefrihet saknar verklighetsförankring och spelar extremister i händerna. Ett försvar av begränsningar hotar den princip man beskyddar.

För att lösa den här tankefällan tror jag att vi måste fundera närmare på vad yttrandefrihet är. För upplysningstänkarna var det framför allt en princip, som skulle leda till en mer förnuftig samhällsordning. För oss är yttrandefriheten en organisk del av våra institutioner, den är inte bara en princip utan en rad praktiker som har fötts när människor har försök beakta principen. Yttrandefriheten är något vi gör, på många olika platser, på många olika sätt.

Journalistiken har en viktig roll i att främja yttrandefriheten. Det här tolkas ibland som att medier och journalister har en skyldighet att låta alla röster höras, men det behöver det inte alls betyda.

Det viktiga är att man strävar efter genuin kunskap och en mångsidig, genomtänkt bild av det man rapporterar om. En redaktör som använder sitt omdöme och sin journalistiska yrkeskunskap är till större nytta för yttrandefriheten än en som betraktar mediet som en spegel för publikens åsikter.

Konst och annan kultur är centrala platser för yttrandefriheten, eftersom de erbjuder rum att tänka annorlunda, att tänka det som inte är allmänt accepterat, att tänka det som är halvfärdigt och kanske illa tänkt, men ändå kräver att få sägas. Litteratur, teater och film ger en röst åt dem som kanske annars inte skulle ha en, och komplicerar vår bild av vad det över huvud taget innebär att tänka och leva med andra människor.

Lagstiftning och juridik handlar inte bara om ja eller nej till vissa handlingar, utan om att stå garant för det som medborgarna kan känna igen som ett rimligt samhälle. I fråga om yttrandefriheten handlar det också om ett kontinuerligt gränsarbete för att göra skillnad mellan harmlösa, otrevliga, skadliga och systematiskt skadliga bruk av det fria ordet.

Skolan och högskolorna är inte bara platser där elever lär sig principen om yttrandefrihet och vikten av att beakta olika åsikter när man skriver uppsatser. Idealiskt sett skulle de också vara platser där man övar sig i att bruka det fria ordet på ett konstruktivt och respektfullt sätt.

Det kanske inte finns ett enkelt svar på hur man ska hantera frågan om grupper som använder yttrandefriheten till att kränka yttrandefriheten och demokratin. Det är möjligt att vi får leva med konflikter av den här sorten en tid framöver. Det viktiga är hursomhelst att vi fortsätter att göra det fria ordet möjligt på olika områden och inte låter det reduceras till en abstrakt princip.