Behövs en exorcist?
Min hustru har förbjudit mig kategoriskt att ansöka om att få flytta in i Diktarhemmet i Borgå, som nu söker en ny invånare efter Christer Kihlman.
Hon säger att hon har hört att det spökar där.
Det är visserligen så att Diktarhemmet ligger tvärs över torget från biskopsgården, så om man får ångest kan man springa över torget ropande: ”Björn, Björn!”
Nu när Diktarhemmet håller på att renoveras skulle det väl passa att kalla in en exorcist samtidigt?
Diktarhemmet är i tre våningar och har en golvyta på nära 300 kvm. Det är skyddat av Museiverket, så man får inte ändra på historiskt viktiga aspekter av byggnaden.
Av bilderna jag har sett av Diktarhemmet – jag har inte varit där själv – är det otroligt fint och smakfullt.
I ett rum, det Gröna rummet, hänger porträtt av Diktarhemmets tidigare invånare: Hjalmar Procopé, Bertel Gripenberg, Jarl Hemmer, Rolf Lagerborg, Rabbe Enckell, Lars Huldén och Christer Kihlman.
Skulle du, bästa läsare, vilja ha porträtt på väggarna i ditt hem föreställande Procopé, Gripenberg, Hemmer, Lagerborg, Enckell, Huldén och Kihlman? Porträtt som Museiverket förbjuder dig att ta bort?
Om du var författare, skulle du inspireras till nya böcker av dina stora föregångares blickar?
Min hustru hävdar att Diktarhemmet inte är för människor med dåliga nerver.
– Och de flesta författare har dåliga nerver, säger hon. Annars skulle de inte vara författare.
Skräcksituationen är en mörk höstkväll. Man har just lagt sig i något av de många rummen i någon av de tre våningarna. Då märker man att man har lämnat ett ljus brinnande i Gröna rummet med porträtten. Man måste gå ner och ...
Nej, Diktarhemmet är nog lämpligast för författare av skräckromaner.