Sakral katedral i Musikhuset
●●Nordig Kalle Kalima, Saumur Musikhuset, 6.10 Den norske trumpetaren Arve Henriksen har skapat en helt egen, direkt igenkännlig, trumpetstil. Piccolotrumpeten kvider med en rörande känslighet medan den vanliga trumpeten ofta låter som en flöjt.
Elgitarrer och elektronik stod högt i kurs då Digfesten avslutades för femtonde gång i Musikhuset. I år hette festivalen som Sibelius-Akademins ämnesgrupp för jazz arrangerat Nordig, enligt det nordiska temat. Men trots alla ljudliga gitarrer var det den norske trumpetaren Arve Henriksen i trion Saumur som var fredagens ljusast skimrande stjärna.
Kalle Kalima inledde kvällen med en dryg timme sologitarr. Förutom flera förstärkare på scenen fanns sådana även utplacerade längs salens väggar. Idén med surroundsound var mycket tydlig.
En del av Kalimas material för kvällen var rätt och slätt soloplanka via många förstärkare med olika klangfärger. Därför kunde elgitarren samtidigt låta tämligen akustisk i den ena ändan av salen, medan det på annat håll hördes distorterat rocksound. Det var rimligtvis frågan om att berika elgitarrens klang som i sig kan vara bedövande då både djup bas och högre frekvenser typiskt saknas.
Då Kalima överlagrade sig genom att loopa många lager av gitarrljud blev det liv i musiken. Han skapade komp bland annat genom att knacka på plankan. Lite som en digital version av Robert FrippsFrippertronics i tiderna, fast musiken lät helt annorlunda.
Förutom material från skivan Iris In Trance (2009) spelade gitarristen Charlie Mingus-låten Goodbye Pork Pie Hat, som så många gitarrister gjort sedan Jeff Beck gjorde det. Från Kalimas Westernskiva High Noon hördes Hiski Salomaas Lännen lokari.
En innovatör
Ljudmassorna var stora även då Arve Henriksen, kompad av basgitarristen Skúli Sverrisson och gitarristen Hilmar Jensson, spelade trumpet, piccolatrumpet, synthesizer och sjöng. Men nu var det fråga om toner från ett bredare register som ljöd med kraftiga förändringar i dynamiken. Den rytmiskt mycket långsamma, böljande och flytande musiken väckte genom det enkla men starka melodiska innehållet nästan religiösa känslor. Den som hört exempelvis Henriksens Cartography (2008) vet vad det är fråga om.
Henriksen är en innovatör som har skapat en helt egen, direkt igenkännlig, trumpetstil. Piccolotrumpeten kvider med en rörande känslighet medan den vanliga trumpeten ofta låter som en flöjt. Henriksen dyker även ned oväntat många oktaver under trumpetens egentliga register.
Men också sedvanligare, till och med bluesbesläktade toner hördes, med eller utan sordin.
Henriksen sjöng både med och utan ord. Han reciterade även och fler ord kom förhandsinspelade – Kalevalacitaten var en överraskning som fungerade väl i det nordiska temat.
Genom körsampel och kyrkorgelliknande klanger frammanades ofta en känsla av en katedral, möjligen sjunken under vatten. Sverrison och Jensson använde sällan sina instrument sedvanligt, utan skapade långa bågar av ljud vars ursprung vore svårt att definiera utan visuellt stöd. Samspelet med solisten var nära telepatiskt i det improviserande förloppet.
Black Box-salen var omformad så, att scenen stod i mitten och publiken satt runt den. Frågan är om detta var så lyckat. Om man hade otur var man tvungen att flytta sig för att se musikerna på grund av förstärkare som skymde sikten.