Varför verktyg förökar sig
● Nu har jag en splitter ny skruvmejsel med utbytbara skruvbitar. Det är min tredje. Det var inte planerat, och det här är på sikt ett problem. Så här gick det till den här gången: Eftersom jag är ganska bekväm av mig har jag försökt göra min gamla bil så ergonomisk som möjligt. Parkeringskortet har jag oftast liggande på en lagom vidhäftande silikonmatta ovanpå locket till den obesudlade askkoppen i mittkonsolen. Kortet ligger stadigt där i alla lägen och finns lättåtkomligt när jag kommer fram till bommen.
Det här är alltså normalläget nästan alla dagar i livet.
Den här morgonen insåg jag att jag dagen innan hade öppnat locket och placerat telefonen i askkoppen. Den fungerade som navigator medan jag körde i det Esbo jag aldrig riktigt lärt mig att hitta i.
Jag insåg också att parkeringskortet trots silikonmattan glidit ner i den avgrundsspringa som uppstår när locket öppnas.
Kvar står jag med ännu ett dubblettverktyg som kommer att ta upp plats i någon låda.
Askkoppen får man ut, men skålen den är infattad i måste skruvas loss. När klockan är mycket hinner man tyvärr inte börja gå igenom verktygsskåp, och de flesta verktygen är ändå i lidret på sommarstället.
I stället går jag på lunchen till det svenska gubbdagiset i närheten av jobbet och köper den mejsel jag vet att jag bara behöver just denna ena gång, och enbart för att skruvarna i bilen har torx-huvud.
Nu kan jag lossa de två ynka skruvar som håller fast hela askkoppens infattning. Jag lyckas lirka in min lite för stora hand ända ner till botten av håligheten, ner i härvan av alla de gåtfulla ledningar och luftkanaler som fyller utrymmet. Kortet är räddat.
Kvar står jag med ännu ett dubblettverktyg som kommer att ta upp plats i någon låda. Det får gott sällskap av till exempel batteriladdare två och tre, som materialiserat sig på grund av likartade svårlösta ekvationer av akut behov, tidtabeller och logistik under tidigare år. Man kunde vara mera hårdhänt och slänga saker, men samtidigt vet man ju aldrig.
De enda verktyg som inte längre samlas på hög är de allt billigare sågar (fogsvansar, påpekar nu någon mera allmänbildad med en harkling) som blir odugliga efter en tid och sällan går att vässa. De brukar bli sorterat metallavfall.
Efter att ha förpassat några tidigare skruvdragare i fyndprisklassen till elektronikavfallet har jag åtminstone lärt mig att billigt blir dyrt i den produktgruppen. Den nuvarande hoppas jag mycket på, den följer mig troget och har inte förökat sig på flera år.