Johanssons humanistiska modernism i fokus
Något väsentligt av mystiken och den primitiva suggestionskraften gick förlorat i Ahjo Ensembles Bengt Johansson-tolkningar. Konsertrecension ●●Ahjo Ensemble Dirigent: Paavo Hyökki. A cappella-verk för blandad kör av Bengt Johansson. I Pauluskyrkan 7.10
Vilken kulturgärning är det väl inte av ypperliga Ahjo Ensemble och Paavo Hyökki att göra Bengt Johanssons (1914-1989) kompletta musik för blandad kör a cappella. Av inalles tre konserter hade man i lördags kommit fram till den sista och Pauluskyrkans härligt efterklangsrika akustik visade sig passa Johanssons subtila klanguniversum som hand i handske.
Att Johanssons musik inte framförs mera överlag är en gåta och så inte minst beträffande den så centrala körgenren, som sträcker sig från tilltalsmässigt direkt kommunicerande verk till nog så avancerade sakrala och profana kreationer, som hör till de bästa av sitt slag i vårt land.
Ahjos tredje konsert fokuserade på det viktigaste av Johanssons kördecennier, 60-talet, med klassiker som De profundis (1960) och The Tomb at Akr Caar (1964) i brännpunkten. Men även med bland annat de okonstlat fräscha Fyra motetterna (1960-70) – i sitt ogenerat tonalt orienterade ton- språk minnande om en annan onödigt förbisedd finlandssvensk körmästare, Sulo Salonen – som välkommen kontrast.
Förlorad mystik
Den expressiva Miserere mei (1969), den harmoniskt intrikata De profundis (1960), de finstämda Jyri Schreck-tolkningarna Keskipäivä och Me (1962) samt den flotta Tassoförtoningen Kartago (1968) i all ära, men visst är det den suggestiva Ezra Pound-tonsättningen The Tomb at Akr Caar (1964) som representerar Johansson på toppen av sin förmåga.
Rentav så att man kan fråga sig vem av Johansson och Erik Bergman som var hönan och ägget. Stundtals låter Johansson mer som Bergman än Bergman själv och om han hade vågat driva sin personligt hållna, humanistiska modernism ännu en bit längre mot det dittills ohörda hade det resulterat i ett tidlöst mästerverk av högsta internationella halt.
Även Ahjos läsning stannade, som det verkade, halvvägs och trots att det inte i sig var något fel på Timo Lipponens barytonsolo kändes det, liksom tolkningen överlag, onödigt småsnällt och tillrättalagt. Något väsentligt av mystiken och den primitiva suggestionskraften gick onekligen förlorat.
I övrigt gjorde Hyökki och hans frejdigt satsande gäng det man förmådde av Johanssons krävande, men för tillräckligt ambitiösa amatörer ingalunda omöjliga partitur. Idén att ställa sig i en halvcirkel så att en stor del av herr- och damrösterna stod mittemot varandra men med sidan mot publiken var måhända tacksamt för sångarna, men mindre lyckat med tanke på helhetsklangen.
Rentav så att man kan fråga sig vem av Johansson och Erik Bergman som var hönan och ägget. Stundtals låter Johansson mer som Bergman än Bergman själv.