Rörlig och rolig
Kollegerna minns lyskraftiga och slagfärdiga Birgitta Ulfsson.
– Man vill protestera och säga nej, Bisse får inte försvinna, säger Asko Sarkola, numera pensionerad från posten som teaterchef för Helsingfors stadsteater.
– När jag fick dödsbudet var det som en del av mitt eget liv försvann.
Birgitta Ulfsson och Asko Sarkola var vänner och kolleger sedan decennier. Sarkola efterträdde Lasse Pöysti och Birgitta Ulfsson som chef för Lilla Teatern i slutet av 1970-talet men hade före det arbetat med Pöysti och Ulfsson i flera år.
– Lasse var min chef men intellektuellt stod jag närmare Bisse. Vi två förstod varandra och Lasse klagade ibland och sa att vi gaddade ihop oss mot honom, berättar Sarkola.
Vänskapen mellan Birgitta Ulfsson och Asko Sarkola fortsatte efter att Ulfsson hade flyttat till Göteborg. De två brukade brevväxla och träffades regelbundet. Det sista mötet skedde i maj.
– Det var ett tråkigt samtal. Birgitta berättade att hennes liv var på väg att ta slut. Sedan ägnade vi oss åt lite svart humor. Vad lärde du dig av henne som skådespelare? – Mycket, bland annat textbehandling och replikering. Hon var en av Nordens bästa revyartister och hade en unik floretteknik. – Dessutom skrev hon fina texter. – Nej, Gud skulle inte ha fått ta henne ifrån oss. Men sådan är livets gång.
Omöjligt att överskatta
Lilla Teatern och Birgitta Ulfsson hörde ihop. Birgitta Ulfsson spelade på Lillan redan som teaterelev på 1940-talet och återvände till teatern 1955, efter ett samtal från Vivica Bandler.
Hennes sista roll på Lillan var i revyn Vill ha mera 2010.
– Birgitta Ulfssons betydelse för Lilla Teatern är omöjlig att överskatta, säger Caterina Stenius.
– Dels var hon med om att skapa det som kallas Lillans guldålder, dels var hon människokär och hade en psykologisk blick. Hon kunde hantera raseriutbrott och dålig självkänsla och hade enorm betydelse för dynamiken på Lillan.
Inför Lilla Teaterns 75-årsjubileum 2013 skrev Caterina Stenius teaterns historik. I samband med det arbetet hade hon regelbunden kontakt med Birgitta Ulfsson.
– Vi träffades ofta och däremellan ringde hon och skrev uppmuntrande brev. Birgitta var en av de finaste människor jag har träffat.
– Dessutom hade hon ett underbart, uttrycksfullt språk. Hon var uppriktig, frän och diplomatisk och det känns som att hon hade väldigt få fiender.
Nya historier varje gång
– Birgitta Ulfsson var aldrig tråkig. Och det blev mer och mer liv i henne ju äldre hon blev, säger författaren Stig Hansén.
– Jag har aldrig mött en rörligare människa. Och hon hade ständigt nya historier.
Hundratals timmar av samtal med Birgitta Ulfsson resulterade i vintras i boken Birgitta Ulfsson – med och mot min vilja, skriven av Stig Hansén.
Arbetet började med en intervju för Göteborgs stadsteaters hemsida och sedan fortsatte de två att prata.
– Vi träffades i stan och på ön och vi pratade aldrig om en bok. Men plötsligt hade vi en bok.
– Och vi hade faktiskt planer på något mer men sedan kom döden emellan.
Stig Hansén träffade Birgitta Ulfsson för sista gången för två veckor sedan i Helsingfors. Då visste Ulfsson att hon var döende.
– Birgitta pratade mycket om sin begravning och om begravningar hon varit med om att arrangera. Hon var mycket bestämd i uppfattningen att en begravning ska regisseras och hade utsett vem som skulle spela på hennes begravning, säger Hansén. Kommer du att närvara vid Birgitta Ulfssons begravning? – Självklart. Den missar jag inte för något i världen.
Birgitta Ulfsson var aldrig tråkig. Och det blev mer och mer liv i henne ju äldre hon blev. Stig Hansén författare