Min Stora Sorg förskönar inget
”Du har ett nytt meddelande”.
Så inleds svenska popartisten Anso ”Min Stora Sorg” Lundins introspår Mamma. Jag lyssnar på ett obegripligt röstmeddelande från Lundins mor som pratar på spanska. Det är ett märkligt intro på ett svenskspråkigt album, men det sätter tonen för en skiva som överraskar och skakar om, även om den inte alltid är enkel att lyssna på.
Min Stora Sorg är en tämligen okänd artist i Finland, men hon har hyllats av kritiker i Sverige sedan hon debuterade med albumet Mvh Anso, M$$ år 2014. Själv föll jag för Min Stora Sorg av en slump när jag upptäckte låten All skit kommer tillbaka. Det var uppfriskande med en artist som vågade sjunga småsinta textrader som ”Lycka till med ditt skitliv”, utan att försköna eller kontextualisera. Det är också i samma rättframma stil och anda som Min Stora Sorg nu gjort sitt tredje studioalbum.
”Det är som att ingen accepterar att jag är nere... jag ska vara happy camper, happy camper, hela tiden”, säger Lundin i ett mellanspel. Citatet fångar också in albumet BITCH LOVER CHILD MOTHER SINNER SAINT. Lundin vill inte bara skildra det positiva eller berörande i livet, utan snarare hur det fina går hand i hand med det fula och vardagliga.
Albumets titel, en nickning till Meredith Brooks 1990tals hit Bitch, avslöjar att det inte utmålar en enhetlig historia eller identitet. I stället handlar det om de olika roller som Lundin – och vi som lyssnar – ständigt bär på och spelar, bland annat rollen som mamma, partner och artist.
På albumet samplar Lundin allt från Shakira och Kelis till sin pratande son och en scen ur tvserien Game of Thrones. Medan låten Tyngre än alla andra har tydliga jazzinfluenser, går hon mot skrikig elektro i Truth song för att vända till lugn pop i vemodiga Sommarregn. Det är spretigt och ibland fult, men också självmedvetet och genomtänkt. Lundins bitchjag måste få uttrycka sig på andra sätt än hennes mammajag.
Bristen på balans är poängen
Det blir stundvis tungt med all variation på det 16spåriga albumet. Men medan ljudbilden skiftar markant finns det en bräcklighet i Lundins röst som förenar. Hon förmedlar en underliggande skörhet och ödmjukhet, oberoende av om hon sjunger argt om hämnd, ångestfyllt om döden eller självsäkert om att vara behövd som mamma.
Emellanåt undrar jag ändå varför jag inte berörs av vissa låtar. Medan jag lätt tar emot Min Puls och Canta Mami, har jag svårt för pratiga och mer elektroniska Paus.
Samtidigt är det en del av tematiken: även det vi inte orkar med eller vill höra är en del av vardagen. Det måste få synas. Lundin kan inte vara en happy camper, eller en emotionell poplåtskrivare, bara för att jag vill det.
Lundins bitch-jag måste få uttrycka sig på andra sätt än hennes mamma-jag.