Kapriciöst öronkittlande violintrolleri
Rena lottovinsten var det väl för bägge parter, Riddarhuset och Finländska barockorkestern, att man fann varandra. Det är svårt att tänka sig en lämpligare inramning, akustiskt och estetiskt, för Fibos konserter och en lika trogen som entusiastisk stampublik fyller varje Riddarhusevenemang till sista plats.
Så självfallet även i söndags när gamle Fibo-bekantingen, ryske violintrollkarlen Ilja Gringolts spelade upp till yster dans i två av Pietro Locatellis skamlöst virtuosa violinkonserter från det med rätta beryktade opuset 3, L’arte del violino från1733.
Locatelli anammar Vivaldis tresatsiga italienska konsertkoncept, snabb-långsam snabb, men luckrar upp formen ytterligare med diverse kapriciösa inpass. Däribland de hiskeligt vanskliga solokadenser som senare publicerades separat som kapriser, vilket etablerade Locatelli som något av en proto-Paganini.
Det handlar förstås delvis om rena effektsökeriet, men onekligen ett rätt oemotståndligt sådant. Inte minst när det görs med ett sådant dödsförakt som Gringolts presterade i exempelvis den tolfte och sista konserten, Laberinto armonico.
Här är faran överhängande att man går vilse i de gäckande harmoniska labyrinterna, men Gringolts höll tungan rätt i mun samtidigt som han genomgående prioriterade det osäkra framför det säkra.
Känslosamt och frejdigt
Programmet överlag föreföll både genomtänkt och välbalanserat i sin pendling mellan senbarockens retorik och den galanta, spontant känslosamma, stilen. Att inleda med sinfonian (= uvertyren) ur Vivaldis serenataopera La Senna festeggiante var ett lyckligt infall och man kunde gotta sig åt bland annat Vivaldis läckra flirt med den franska estetiken.
I Carl Philipp Emanuel Bachs h-mollsymfoni Wq 182/5 var det sedan dags för ”Empfindsamer Stil” i sin prydno och man tog väl till vara de många oväntat öronkittlande vändningarna. Samma gällde i mångt och mycket sin tids store operastjärna Johann Adolf Hasses (1699-1783) Fuga e Grave g-moll och den dramatik Hasse lyckades utvinna ur denna korta kontrapunktiska studie gjorde mig klart nyfiken på hans operor.
Bachsymfonin hade eventuellt vunnit på några fler än tio stråkar, men den ringa numerären kompenserades ledigt med ett frejdigt och uttrycksfullt helhetsgrepp. Ett grepp, som präglade hela konserten. Det var en sann fröjd att följa med vilken entusiasm och precision ypperliga primasen Irma Niskanen inspirerade sin ensemble.