Ro­sa­bel är en trind pon­ny som dröm­mer stort

Malin Ki­ve­lä och Linda Bondestam är onek­li­gen mo­di­ga. De vå­gar ut­ma­na fan­ta­sin och bil­der­boks­for­ma­tet. Boken om den fe­ta pon­nyn Ro­sa­bel väx­lar oro­ligt mel­lan dröm och verk­lig­het.

Hufvudstadsbladet - - Torsdag - Barn­böc­ker ●●Malin Ki­ve­lä & Linda Bondestam Den ofant­li­ga Ro­sa­bel För­la­get M/Berg­hs, 2017. MIA ÖS­TERLUND kul­tur@hbl.fi

I den fin­lands­svens­ka post­mil­len­nie­bil­der­bo­ken flo­re­rar be­rät­tar­ex­pe­ri­ment i tex­toch bild. In på ma­ne­gen tra­var den egen­sin­ni­ga fe­ta pon­nyn Ro­sa­bel, hov i hov med te­o­ri­ström­ning­en fett­stu­di­er som grans­kar kropps­stor­lek och kropps­nor­mer. Den ofant­li­ga Ro­sa­bel är en po­e­tisk häst­bok i bil­der­boks­for­mat. Men ock­så en för­val­ta­re av To­ve Jans­sons bild­värl­dar och kanske rentav av den fin­lands­svens­ka po­e­sin. Det är upp­fris­kan­de att få nå­got i hän­der­na som man in­te rik­tigt vet vad det är.

Malin Ki­ve­lä skri­ver all­tid om ud­da ka­rak­tä­rer va­re sig hon skri­ver för vux­na el­ler barn. I Den för­träff­li­ge herr Glad (2004, 2014) och Brö­der­na Pix­on och TVns hem­trev­li­ga sken (2013) bril­je­rar hon i sam­ar­be­te med Linda Bondestam, vars hög­klas­si­ga bild­be­rät­tan­de stän­digt når nya höj­der. För­vänt­ning­ar­na på den­na dy­na­mis­ka duo är upp­skru­va­de.

Rast­löst och hög­ljutt

Om­sla­get till Den ofant­li­ga Ro­sa­bel är med sitt cir­kel­run­da hål i ett hav av ro­sa en pen­dang till To­ve Jans­sons klas­sis­ka mo­der­nis­tis­ka bil­der­bok Hur gick det sen? (1952). Men där hå­let och per­fo­re­ring­ar­na hos Jansson är bä­ran­de ele­ment i be­rät­tel­sen har in­te hå­let, som blot­tar den trin­da pon­nyn Ro­sa­bel, en li­ka up­pen­bar nar­ra­tiv funk­tion. Det är ett tak­tilt till­ta­lan­de hål. Men vad det be­ty­der för­blir oklart. Kanske ett kik­hål in i dröm­men?

Ro­sa­bel, stal­lets mins­ta pon­ny, vill kun­na det de sto­ra fin­häs­tar­na med fan­cy namn som Le­mon Sky, Iza Bel­le och Pinkys­lim kan. Pre­cis som hen­nes fe­ta kropp är hen­nes dröm­mar stor­vul­na. Fin­häs­tar­na har at­ti­tyd. Men det har Ro­sa­bel ock­så. An­fö­rings­ver­ben skvall­rar om att Ro­sa­bel är en skrä­nig re­bell som ”skri­ker”,” frä­ser”, ”vrå­lar” och ”skri­ar”. ”Jag är fet” kon­sta­te­rar hon och het­sä­ter mo­röt­ter då hin­der­hop­pan­det går hen­ne emot. Stall­var­da­gen är sinn­ligt skild­rad. Sär­skilt upp­sla­get med rid­tu­rer i ma­ne­gen i mör­ker och rusk är väl­fång­ad. Häst­bo­kens möns­ter åter­vinns ge­nom den sub­tilt teck­na­de stall­mil­jön i natt­mörk­ret som kra­mar häst- och flick­krop­par­na.

Att va­ra språng­et

Ansla­get är po­e­tiskt: ”Nat­ten är här/ och sko­gen helt svart./ Men där: ett flad­der/ högst up­pe: ett glit­ter”. Nå­got loc­kan­de, svår­grip­bart är på gång bland en­hör­ning­ar och häs­tar som ga­lop­pe­rar över regn­bå­gen. Ro­sa­bel be­skrivs som ”Ett drott­ning­pa­ket, en gnis­ter­ra­ket och ett språng”. For­mu­le­ring­en vet­ter mot Edith Sö­der­grans i den mo­der­nis­tis­ka dik­ten ”Vi­er­ge Mo­der­ne” (1916) som ly­der ”jag är ett språng i fri­he­ten och själ­vet”. Det kun­de va­ra Ro­sa­bels mot­to då hon be­trä­der Glit­ter­sce­nen. Men språng­et av­bryts av spil­tans kras­sa verk­lig­het.

Ki­ve­lä och Bondestam är onek­li­gen mo­di­ga. De vå­gar ut­ma­na fan­ta­sin och bil­der­boks­for­ma­tet. Boken väx­lar oro­ligt mel­lan dröm och verk­lig­het. Men dröm­se­kven­ser­na rör ock­så till det så pass att tvi­vel upp­står om vad som är vad. Här fi­gu­re­rar en ro­sa­hå­rig prin­ses­sa som ri­der bar­bac­ka bland äl­vor. Är ock­så hon en del av dröm­men? Det här är ock­så bokens sva­ga punkt, att den sva­jar mel­lan be­rät­tar­ni­vå­er­na och ris­ke­rar att för­bryl­la.

En tag­gig igel­kott up­pen­ba­rar sig och rym­mer till­sam­mans med Ro­sa­bel. Igel­kot­tens roll är att va­ra spar­ring­part­ner för upp­brot­tet och dess kön­si­den­ti­tet är grum­lad. Själs­fränd­ska­pen mel­lan des­sa för­mänsk­li­ga­de djur är stark. Stal­let vi­sar sig un­der rym­ning­en va­ra om­gi­vet av det som in­om eko­kri­ti­ken kal­las tox­isk – för­gif­tad – dis­kurs som kärn­kraft­verk och ned­smut­sat vat­ten. Na­tu­ren är i oord­ning och därför lu­rar brun­björ­nar i buska­gen all­de­les nä­ra stor­sta­den. Men de här ele­men­ten slängs in i för­bi­far­ten och för­ank­ras in­te i be­rät­tel­sen.

Dröm­mens dra­ma­tur­gi

En sli­ten kon­ven­tion i bil­der­boks­sam­man­hang är att av­fär­da be­rät­tel­sen med att allt kan ha va­rit en dröm. Mam­ma­ge­stal­ten Mar­g­ret me­nar det:

”Där är hon [Ro­se­a­bel] ju! I hem­mag­ro­pen. Var hon där he­la ti­den? All­tid så- ruf­sig. Voj min lil­la flic­ka. Hur kan en fölunge dof­ta så gott? Där pann­lug­gen bör­jar, ett ställe. Soc­ker­mjölk och vil­da var­ma ha­gar. Si­den och sam­met och pä­ron och sko­gens spår. Och nå­got som in­te går att för­kla­ra.”

Var he­la boken egent­li­gen flick­dröm­mar väv­da av vildro­sa My Litt­le Po­ny-trå­dar?

Ro­sa­bel, flick­häs­ten som trot­sar sina kropps­li­ga be­gräns­ning­ar och dröm­mer sig stor, är en rätt otrevlig per­son­lig­het. Job­big, skrä­nig och ob­sti­nat. Trots ut­sökt bild­be­rät­tan­de är det in­te lätt att ut­ty­da be­rät­tel­sen. Trå­den om fett häng­er löst, ljud­lig flick­fri­gö­rel­se med häst- och sa­go­gar­ni­tyr har vi sett förr och an­spel­ning­ar­na på na­turkri­tik brom­sar in­nan de fått fart. Men an­sat­sen, språng­et, är be­und­rans­värt. Den här bil­der­bo­ken vill regn­bågs­fri­gö­rel­se och häst­flick­makt så det skri­ar om det.

FO­TO: LINDA BONDESTAM

är be­und­rans­värt.

Trots ut­sökt bild­be­rät­tan­de är det in­te lätt att ut­ty­da be­rät­tel­sen. Men an­sat­sen, språng­et,

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.