Rosabel är en trind ponny som drömmer stort
Malin Kivelä och Linda Bondestam är onekligen modiga. De vågar utmana fantasin och bilderboksformatet. Boken om den feta ponnyn Rosabel växlar oroligt mellan dröm och verklighet.
I den finlandssvenska postmillenniebilderboken florerar berättarexperiment i textoch bild. In på manegen travar den egensinniga feta ponnyn Rosabel, hov i hov med teoriströmningen fettstudier som granskar kroppsstorlek och kroppsnormer. Den ofantliga Rosabel är en poetisk hästbok i bilderboksformat. Men också en förvaltare av Tove Janssons bildvärldar och kanske rentav av den finlandssvenska poesin. Det är uppfriskande att få något i händerna som man inte riktigt vet vad det är.
Malin Kivelä skriver alltid om udda karaktärer vare sig hon skriver för vuxna eller barn. I Den förträfflige herr Glad (2004, 2014) och Bröderna Pixon och TVns hemtrevliga sken (2013) briljerar hon i samarbete med Linda Bondestam, vars högklassiga bildberättande ständigt når nya höjder. Förväntningarna på denna dynamiska duo är uppskruvade.
Rastlöst och högljutt
Omslaget till Den ofantliga Rosabel är med sitt cirkelrunda hål i ett hav av rosa en pendang till Tove Janssons klassiska modernistiska bilderbok Hur gick det sen? (1952). Men där hålet och perforeringarna hos Jansson är bärande element i berättelsen har inte hålet, som blottar den trinda ponnyn Rosabel, en lika uppenbar narrativ funktion. Det är ett taktilt tilltalande hål. Men vad det betyder förblir oklart. Kanske ett kikhål in i drömmen?
Rosabel, stallets minsta ponny, vill kunna det de stora finhästarna med fancy namn som Lemon Sky, Iza Belle och Pinkyslim kan. Precis som hennes feta kropp är hennes drömmar storvulna. Finhästarna har attityd. Men det har Rosabel också. Anföringsverben skvallrar om att Rosabel är en skränig rebell som ”skriker”,” fräser”, ”vrålar” och ”skriar”. ”Jag är fet” konstaterar hon och hetsäter morötter då hinderhoppandet går henne emot. Stallvardagen är sinnligt skildrad. Särskilt uppslaget med ridturer i manegen i mörker och rusk är välfångad. Hästbokens mönster återvinns genom den subtilt tecknade stallmiljön i nattmörkret som kramar häst- och flickkropparna.
Att vara språnget
Anslaget är poetiskt: ”Natten är här/ och skogen helt svart./ Men där: ett fladder/ högst uppe: ett glitter”. Något lockande, svårgripbart är på gång bland enhörningar och hästar som galopperar över regnbågen. Rosabel beskrivs som ”Ett drottningpaket, en gnisterraket och ett språng”. Formuleringen vetter mot Edith Södergrans i den modernistiska dikten ”Vierge Moderne” (1916) som lyder ”jag är ett språng i friheten och självet”. Det kunde vara Rosabels motto då hon beträder Glitterscenen. Men språnget avbryts av spiltans krassa verklighet.
Kivelä och Bondestam är onekligen modiga. De vågar utmana fantasin och bilderboksformatet. Boken växlar oroligt mellan dröm och verklighet. Men drömsekvenserna rör också till det så pass att tvivel uppstår om vad som är vad. Här figurerar en rosahårig prinsessa som rider barbacka bland älvor. Är också hon en del av drömmen? Det här är också bokens svaga punkt, att den svajar mellan berättarnivåerna och riskerar att förbrylla.
En taggig igelkott uppenbarar sig och rymmer tillsammans med Rosabel. Igelkottens roll är att vara sparringpartner för uppbrottet och dess könsidentitet är grumlad. Själsfrändskapen mellan dessa förmänskligade djur är stark. Stallet visar sig under rymningen vara omgivet av det som inom ekokritiken kallas toxisk – förgiftad – diskurs som kärnkraftverk och nedsmutsat vatten. Naturen är i oordning och därför lurar brunbjörnar i buskagen alldeles nära storstaden. Men de här elementen slängs in i förbifarten och förankras inte i berättelsen.
Drömmens dramaturgi
En sliten konvention i bilderbokssammanhang är att avfärda berättelsen med att allt kan ha varit en dröm. Mammagestalten Margret menar det:
”Där är hon [Roseabel] ju! I hemmagropen. Var hon där hela tiden? Alltid så- rufsig. Voj min lilla flicka. Hur kan en fölunge dofta så gott? Där pannluggen börjar, ett ställe. Sockermjölk och vilda varma hagar. Siden och sammet och päron och skogens spår. Och något som inte går att förklara.”
Var hela boken egentligen flickdrömmar vävda av vildrosa My Little Pony-trådar?
Rosabel, flickhästen som trotsar sina kroppsliga begränsningar och drömmer sig stor, är en rätt otrevlig personlighet. Jobbig, skränig och obstinat. Trots utsökt bildberättande är det inte lätt att uttyda berättelsen. Tråden om fett hänger löst, ljudlig flickfrigörelse med häst- och sagogarnityr har vi sett förr och anspelningarna på naturkritik bromsar innan de fått fart. Men ansatsen, språnget, är beundransvärt. Den här bilderboken vill regnbågsfrigörelse och hästflickmakt så det skriar om det.