Digital sorg tröstar och skrämmer
Medier Virala bilder, slagord och hashtaggar på sociala medier efter terrorattacker kan skapa gemenskap. Men de hjälper också våldsverkare att fullborda sin föreställning och bygger upp en medvetenhet om latent kris, säger kulturvetaren Kyrre Kverndokk.
Våra digitala sympatiyttringar efter olika terrorattacker är ett sätt att skapa trygghet och sammanhållning, men ökar också insikten om att världen inte är trygg.
– Mediedynamiken har förändrats. Trots att vi inte är på plats är vi via sociala medier med där det händer och på det sättet låter vi oss bli publik för den performans som terrorhandlingar också alltid är, säger Kyrre Kverndokk, professor i kulturvetenskap vid universitetet i Bergen i Norge.
Kverndokk forskar för tillfället i frågor om naturkatastrofer ur humanistiskt perspektiv, men dagarna efter massakern i Utøya fattade han intresse för hur folk uttryckte sin bestörtning, sorg och sina rädslor i sociala medier. Sedan dess har han studerat digitala reaktioner efter olika terrorhandlingar.
– Jag är intresserad av vilken kulturell verkan de här bilderna, slagorden och hashtaggarna har som rituella uttrycksformer, säger han.
Med kärlek
Dagarna efter massakern på Utøya i juli 2011 startade en massiv kollektiv sorgeprocess i Norge. Den tog fart med ett upprop på Facebook, fick näring av en mening på Twitter och for sedan i väg i ett rasande tempo. Snart var tre miljoner norrmän ute på gatorna. Blomsteraffärerna tömdes på rosor och invånarna i över 150 kommuner slöt upp i rosenmarscher för att motarbeta hat, tala för kärlek och manifestera gemenskap. Det offentliga Norge klarade inte av att hålla jämna steg med samtalet på sociala medier, så i stället gick myndigheter och politiker med i det som redan fötts. Man ställde in den planerade minnesstunden i centrum av Oslo och deltog i den praktiska sorgerit som marscherna blev.
– Det var inte bara tempot i de sociala medierna som var speciellt, innehållet formade också debatten och skapade en kärleksretorik, säger Kverndokk.
Alla deltog inte i det offentliga sor gearbetet. Fyra av tio norrmän stannade hemma, avslöjade senare boken Den offentlige sorgen, som redde ut vilka som deltog i bland annat rosenmarscherna. Uppslutningen var ändå stor.
Det som först fångade Kverndokk efter Utøya var användningen av namnet Oslo, som fick den ena eller båda vokalerna ersatta med hjärtan. Folk postade hjärtan och bilder av rosor.
Kverndokk talar om hur alla i dag kan vara producenter i medielandskapet och forma debatten. Han citerar Helle Gennestad, den kvinna som genast efter katastrofen skickade i väg en i dag berömd tweet. Hon bad mottagarna tänka på hur mycket kärlek alla norrmän kan skapa tillsammans om bara en man kan få till stånd så mycket ont som Behring Breivik.
– Efter det talade man om kärleken. Vi fick en enorm nationell sammanhållning.
”Jag är trött på skiten”
Efter attentatet mot den franska satirtidskriften Charlie Hebdos redaktion i Paris kom hashtaggen ”Jesuischarlie” (Jag är Charlie), som ett ställningstagande för yttrandefrihet. Man visade att man är medveten, tar ställning. Hashtaggen har i dag använts minst sju miljoner gånger över hela världen och efter den har ”Je suis” omformats vid nya attacker, till exempel efter bomberna på flygplatsen i Bryssel våren 2016 då den fick formen #JeSuisSickOfThisShit, #JagÄrUtledPåDenHärSkiten.
Här för Kverndokk in ett nytt perspektiv. Med ”Je suis ...” har de sociala mediernas användare åskådliggjort räckan av våldsamma terroristattacker. De har sammanlänkats.
– Och i motsats till kärleksbudskapet i Norge lyfts nu en annan slags medvetenhet fram. Man ser kedjan av händelser. Vi blir påminda om alla dessa attacker och slås av tanken om att de kan komma igen. Så lever vi med en massiv cirkulation av något som riktar uppmärk
Så lever vi med en massiv cirkulation av något som riktar uppmärksamheten mot samhällsrisker och rädsla. Det fullbordar själva terrorhändelsen.
samheten mot samhällsrisker och rädsla. Det fullbordar själva terrorhändelsen.
Efter dödsskjutningarna på klubben Bataclan i Paris hösten 2015 var reaktionerna på Facebook annorlunda än fyra år innan i Norge. Nu erbjöds ett färgfilter i trikolorens färger att lägga över sin profilbild. Folk hittade också markeringen för att visa att de själva är i säkerhet. Facebookanvändare utanför Frankrike lade filter över sina profilbilder, uttryckte sin bestörtning över händelserna – och postade arkiverade turistbilder från Paris. Eiffeltorn efter Eiffeltorn dök upp i folks flöden.
Kverndokk har funderat över avståndet mellan terrorhändelser och publik.
– Angreppen skedde sent en fredag kväll och på lördagsmorgonen var nätet redan fyllt av bilder som markerade sorg och gemenskap. Turistbilderna blev en identifikationsfaktor – man kunde känna gemenskap med och närhet till en plats man besökt. Här flyttar samtidigt fokus från offret till mediebrukarna själva och deras upplevelser. Trikolorfiltret blev sedan kritiserat för att vara eurocentriskt. Facebookprofilen Hassan Jalloul frågade var den libanesiska flaggan fanns när 40 personer dödades i Libanon dagen innan attacken i Paris. Varför var Paris viktigare att sörja än en stad längre bort, utanför Europa? Du talar om den så kallade katastrofpubliken. Har sociala medier bara
blivit en ny form av den gula presssen, en möjlighet för oss att få bada i hemskheterna? – Det är en viktig poäng. En bekant till mig har sagt att människor har ett behov av att identifiera sig med katastrofer. Ett slags sätt att säga ”titta på mig, jag är också en del av sorgen här”. De här riterna kan helt enkelt bringa reda när samhället kommit i oordning.
Facebookprofilen Hassan Jalloul frågade var den libanesiska flaggan fanns när 40 personer dödades i Libanon dagen innan attacken i Paris. Varför var Paris viktigare att sörja än en stad längre bort, utanför Europa?
Kyrre Kverndokk är en av föreläsarna på Svenska litteratursällskapets seminarium Nationella riter och representationer av nationen, som pågår torsdag–fredag i Helsingfors.