Högkulturell kärlekshistoria
Return to Montauk är en lyckad blandning av banal relationshistoria och europeisk konstfilm. Dess styrka är skådespelararbetet, enkelheten och vuxenheten.
DRAMA
● Return to Montauk
● Regi: Volker Schlöndorff. Manus: Schlöndorff & Cólm Toibín. I rollerna: Stellan Skarsgård, Nina Hoss, Susanne Wolff, Niels Arestrup. Premiär: 13.10.
Return to Montauk är en högkulturell kärlekshistoria mellan medelålders människor. Det räcker för att göra den till en sällsynthet i filmutbudet. Filmen är en ganska lyckad blandning av liten banal relationshistoria och europeisk konstfilm som mest prestigefylld, med manus av den irländska författaren Cólm Toibín och regi av den 78-åriga Volker Schlöndorff som vann i Cannes med Blecktrumman 1979 och stod bakom dokumentären Tysk höst om Baader-Meinhof-ligan. Huvudpersonen är baserad på dramatikern och författaren Max Frisch, en nära vän till Volker, och hans skandalomsusade autobiografi Montauk från år 1974 (som låter oerhört spännande).
Zorns självbiografi
Max Zorn (Stellan Skarsgård) är en privilegierad tysk författare på turné med sin autofiktiva bok om den rätta, kvinnan han förlorade tjugo år tidigare i New York. I staden bor numera hans unga fru Clara (Susanne Wolff) som jobbar för ett bokförlag för svältlön och vi förstår att Max delar sin tid mellan skrivarresidens, intervjuer där han som en ”skönlitterär filosof” berättar sanningar och ett hem i Berlin. Under en läsning träffar han sin mentor Valter (Niels Arestrup), en gruffig konsthandlare som en gång i tiden bekostade Max amerikanska universitetsutbildning. Han ställer Max inför följande dilemma: hur mycket skit är du beredd att stå ut med om du sedan får en äkta skiss av Rubens? Valter är en skitstövel som bara är glad då hans oskattbara tavlor ”bleknar med honom” – i filmen är det ett brott värre än otrohet att förvara konst i direkt solljus – men han ger Max telefonnumret till Rebecca (Nina Hoss), som han saknat alla dessa år. Numera är flickan från Östberlin en ytterst framgångsrik advokat, bosatt i en lyxig våning. Liksom i snart sagt all samtidskonst som utspelar sig på Manhattan talar de sedan om fastighetspriser. Rebecca bjuder Max med för att titta på ett veckoslutshus hon funderar på att köpa i Montauk – den vindsvepta beachen där finalen av deras kärlekssaga utspelade sig en gång i tiden.
By på Long Island
Stellan Skarsgård har tydligen blivit något av ett alter ego för europeiska filmregissörer som Lars von Trier och Schlöndorff, antagligen tack vare sin varma utstrålning, intelligen- ta blick och ganska vanliga utseende. Här spelar han berusning alldeles utmärkt, liksom den febriga rastlöshet som rider honom efter att han börjat kontakta Rebecca – som en annan Lars Norén börjar han shoppa kläder och hitta på intriger för att spontant möta henne. Och sårbarheten då han ska klä av sig inför henne.
Men ytterst skickligt rullar en annan version också fram – och här används just konstfilmens insikt i hur livet verkligen är, i stället för hur man vill att det ska vara, med teman som självbedrägeri, minnets lögnaktighet och sanningen som nästan omöjlig att hålla sig till för en professionell berättare. Montauk var ju också skådeplatsen för Eternal Sunshine of the spotless mind och trots de höstligt ödsliga stränderna och de reklamfilmseleganta vita ylletröjorna och gummistövlarna är det här som Nina Hoss Rebecca övervinner sin stelhet och spelar ut sitt imponerande register som skådespelare. Return to Montauks styrka ligger i skådespelararbetet, enkelheten, ja, själva vuxenheten i vilken det ingår en skoningslös blick på vägran att växa upp. Det är rörande och hemskt och avslöjar att romantik främst handlar om att svepa in det egna egot i rosafärgat skimmer.