Vin är tjoc­ka­re än vat­ten

Vår vin­gård i Bour­gog­ne är en sym­pa­tisk kär­leks­för­kla­ring till hem­byg­den och fä­der­nas jord.

Hufvudstadsbladet - - Kultur - KRISTER UGGELDAHL krister.uggeldahl@ko­lum­bus.fi

DRAMA

●●Vår vin­gård i Bour­gog­ne HHHII Re­gi: Cédric Kla­pisch. Ma­nus: Kla­pisch, San­ti­a­go Ami­go­re­na. Foto: Alex­is Ka­vyr­chi­ne. I rol­ler­na: Pio Mar­naï, Ana Gi­rar­dot, Fran­co­is Ci­vil, Ma­ra Val­ver­de.

Vin är som be­kant in­te en­dast en dryck. Det står ock­så för kul­tur och tra­di­tio­ner, i bäs­ta fall även för skön­het och ele­gans.

Det fram­gick med all tyd­lig­het i Alex­an­der Pay­nes Si­de­ways och fort­sätt­ning föl­jer i Cédric Kla­pischs Vår vin­gård i Bour­gog­ne (Ce qui nous lie), en film om fä­der och sö­ner, om he­lig mark.

Je­an (Pio Mar­naï i vux­en ål­der) är yng­ling­en som väx­er upp på en vin­gård och som i nå­got ske­de får nog av sin far och li­vet på lan­det. Allt- så drar han ut i värl­den, ba­ra för att åter­vän­da när fars­gub­ben lig­ger för dö­den.

Där hem­ma vän­tar lil­le­bror Jérè­mie (Fran­co­is Ci­vil) och lil­la­sys­ter Ju­li­et­te (Ana Gi­rar­dot) men helt smärt­fritt är åter­se­en­det in­te. Med tan­ke på att sys­ko­nen ta­git hand om så­väl går­den som far och mor (som gick bort fem år ti­di­ga­re) känns det som om Je­an skul­le ha flytt sitt an­svar.

In­te för att pro­ble­men slu­tar där. När de­ras far slut­li­gen gör mo­dern säll­skap i evig­he­ten och kvar­lå­ten­ska­pen – hem­går­den plus vin­od­ling­ar­na – ska de­las upp vi­sar det sig att ba­ra arv­skat­ten går på en halv mil­jon eu­ro.

Tra­di­tio­nell vin­till­verk­ning

Att säl­ja el­ler att käm­pa vi­da­re – det är frå­gan. För Jérè­mie och Ju­li­et­te, som he­la sitt liv bott på går­den, är pri­o­ri­te­ring­en klar. Så in­te för Je­an som läm­nat flick­vän och son i nya hem­lan­det Austra­li­en, som läng­tar och sak­nar så hjär­tat hål­ler på att spric­ka.

Fast nu hand­lar ju Vår vin­gård i Bour­gog­ne in­te en­dast om fä­der och sö­ner och dött­rar, om kär­le­ken mel­lan man och kvin­na. Kär­le­ken till jor­den och dess gå­vor är minst li­ka cen­tral.

Följakt­li­gen ta­lar man i fil­men om oli­ka jordar­ter med sam­ma pas­sion som man ta­lar om si­na eg­na barn. Och jo, här tram­par man vindru­vor, pre­cis som man all­tid gjort.

Det kanske in­te lå­ter myc­ket för värl­den men det oak­tat har Cédric Kla­pisch (Den spans­ka lä­gen­he­ten, För­äls­kad, för­vir­rad) gjort en sym­pa­tisk li­ten film, en kär­leks­för­kla­ring till hem­byg­den och fä­der­nas jord.

Och trots att vin och vin­ran­kor in­te är nå­got att le­ka med, sett ur fransk syn­vin­kel, har fil­men ock­så sin be­skär­da del av hu­mor och iro­ni. Som när Jérè­mie i ett för­sök att sät­ta sin svär­far på pot­tan in­si­ste­rar på att dric­ka vi­net, i stäl­let för att spot­ta (ut) och ha sig.

Kanske blir det ibland li­te grann sen­ti­men­talt men på det he­la ta­get fun­ge­rar det. Ögat vi­lar och hjär­tat slår.

FOTO: FILMIKAMARI

FRANSK VINFILM. Pio Mar­maï, Franço­is Ci­vil och Ana Gi­rar­dot är tre sys­kon som tar över vin­går­den ef­ter fa­derns

död.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.