Vin är tjockare än vatten
Vår vingård i Bourgogne är en sympatisk kärleksförklaring till hembygden och fädernas jord.
DRAMA
●●Vår vingård i Bourgogne HHHII Regi: Cédric Klapisch. Manus: Klapisch, Santiago Amigorena. Foto: Alexis Kavyrchine. I rollerna: Pio Marnaï, Ana Girardot, Francois Civil, Mara Valverde.
Vin är som bekant inte endast en dryck. Det står också för kultur och traditioner, i bästa fall även för skönhet och elegans.
Det framgick med all tydlighet i Alexander Paynes Sideways och fortsättning följer i Cédric Klapischs Vår vingård i Bourgogne (Ce qui nous lie), en film om fäder och söner, om helig mark.
Jean (Pio Marnaï i vuxen ålder) är ynglingen som växer upp på en vingård och som i något skede får nog av sin far och livet på landet. Allt- så drar han ut i världen, bara för att återvända när farsgubben ligger för döden.
Där hemma väntar lillebror Jérèmie (Francois Civil) och lillasyster Juliette (Ana Girardot) men helt smärtfritt är återseendet inte. Med tanke på att syskonen tagit hand om såväl gården som far och mor (som gick bort fem år tidigare) känns det som om Jean skulle ha flytt sitt ansvar.
Inte för att problemen slutar där. När deras far slutligen gör modern sällskap i evigheten och kvarlåtenskapen – hemgården plus vinodlingarna – ska delas upp visar det sig att bara arvskatten går på en halv miljon euro.
Traditionell vintillverkning
Att sälja eller att kämpa vidare – det är frågan. För Jérèmie och Juliette, som hela sitt liv bott på gården, är prioriteringen klar. Så inte för Jean som lämnat flickvän och son i nya hemlandet Australien, som längtar och saknar så hjärtat håller på att spricka.
Fast nu handlar ju Vår vingård i Bourgogne inte endast om fäder och söner och döttrar, om kärleken mellan man och kvinna. Kärleken till jorden och dess gåvor är minst lika central.
Följaktligen talar man i filmen om olika jordarter med samma passion som man talar om sina egna barn. Och jo, här trampar man vindruvor, precis som man alltid gjort.
Det kanske inte låter mycket för världen men det oaktat har Cédric Klapisch (Den spanska lägenheten, Förälskad, förvirrad) gjort en sympatisk liten film, en kärleksförklaring till hembygden och fädernas jord.
Och trots att vin och vinrankor inte är något att leka med, sett ur fransk synvinkel, har filmen också sin beskärda del av humor och ironi. Som när Jérèmie i ett försök att sätta sin svärfar på pottan insisterar på att dricka vinet, i stället för att spotta (ut) och ha sig.
Kanske blir det ibland lite grann sentimentalt men på det hela taget fungerar det. Ögat vilar och hjärtat slår.