Femtio år med Väyrynen blev lycka för Finland
Dragspelskonstnären Mika Väyrynen firade sina femtio år med rykande färsk inhemsk musik på programmet.
SOLORECITAL ●●Mika Väyrynen
50-årsjubileumskonsert i Musikhusets Cameratasal 11.10. Dragspelsmusik av Wessman, Kaipainen, Salmesvuori, Korpijaakko, Hämeenniemi, Kujala.
I marginalen av den yttersta marginalen. Där föreställer man sig att en konsert med inhemsk nutida konstmusik för dragspel äger rum. Ändå bjöd den här tillställningen, inom sina givna ramar, på beundransvärt stor variation i förhållande till dragspelets estetiska uttrycksmöjligheter.
Så är mästaren Mika Väyrynen också en gammal räv. Vete fåglarna hur många nyskrivna verk som han har beställt och uruppfört. För sin 50-årsjubileumskonsert hade han låtit beställa ännu en hög av nya verk av några tunga namn.
Man kan kritisera honom för valet av enbart manliga tonsättare – det var en präktig all male panel som poserade på scenen efteråt. Programbladstexterna borde också ha uppdaterats till år 2017 i stället för att kopieras rakt av och eventuellt kunde Väyrynen ha lämnat bort det sista extranumret och en del av snacket på slutet. Men i övrigt var det en närmast perfekt recital, där det egentliga konsertprogrammet upptog blott 66 minuter (hela tillställningen var över på 79).
Stommen utgjordes av tre av Jouni Kaipainens (1956–2015) verk för solodragspel. I det första stycket Gena (1987) lät Kaipainen sig inspireras av krokodilen i Eduard Uspenkis sa- goböcker, så till den grad att en sagolik värld byggs upp i stycket. Pianonyanserna används oftare än fortedito och instrumentalisten får lira flitigt över tangenterna. Kaipainen undviker pliktskyldigt alla treklanger, men till skillnad från många av sina samtida arbetar han med långa linjer och långtgående tankegångar. Gesterna och de svallande rörelserna är sköna att iaktta.
Elva år senare, i Vento (1998), gör treklangerna redan sin entré. Dragspelet låter inledningsvis stort som en orgel och uttrycket är om möjligt ännu mer virtuost. Titeln är genial eftersom den syftar på ett ord som aldrig används i finskan förutom som förled i ventovieras (ung. vilt främmande). På italienska däremot betyder det vind. Som pendang och fortsättning på vinden skrev Kaipainen ännu 2003 Placido som syftar på det vindstilla, som lugnet efter stormen.
Alla övriga stycken, samtliga hörda i uruppförande, berikade helheten stiligt.
Harri Wessmans Lamento in memoriam Jouni Kaipainen som öppnade konserten var meditativt och ljuvt, elegiskt och rofyllt, och det var som om Wessmans simplistiska uttryck lämpade sig särskilt väl för dragspelet.
I Juha Salmesvuoris Memories and Friendship var det som om ett och samma ackord ändrade form med små rörelser i en tät stämväv, likt en amöba, i en postwagnersk (postparsifalsk) kontext.
I Paavo Korpijaakkos Sonat nr 2, Dead on Time, kunde man iaktta med stort intresse inledningens Toccata, där en och samma ton användes som en orgelpunkt (spelad med en kombination av staccato och tenuto) i ett relativt högt register.
Eero HämeenniemisVelocità gjorde definitivt skäl för namnet, som en hejdlöst virtuos, glädjefylld uppvisning, full av spänning och framåtanda, med stänk av hets och klappjakt.
Avslutningsvis, som grädden på moset, kollegan Veli Kujalas smakfulla och innovativa arrangemang av en vals från Karlö.
En hejdlöst virtuos, glädjefylld uppvisning, full av spänning och framåtanda, med stänk av hets och klappjakt.