Rolling Stones har ojämn dagsform
Rolling Stones är vid liv mycket tack vare sångaren Mick Jaggers energiska framträdande. Däremot har Jaggers kompanjoner i Stones sett bättre dagar.
Det går inte att ta fel på entusiasmen i den åldersmässigt heterogena publiken på Friendsarenan eller hos kvällens huvudstjärnor, medlemmarna i Rolling Stones. När rockpapporna är på scen i Sverige för 27:e gången är det alldeles tydligt att man har ett speciellt förhållande till vårt västra grannland.
Mick Jagger, som är kvällens tveklöst största behållning, stjäl showen och har noggrant studerat de svenska artighetsfraserna. Det här kryddar han med att presentera sin gitarristkompis Ronnie Wood på svenska som gitarristen Ronnie Trä som till vardags håller till i möbeljätten Ikea. Det är roligt för publiken och för Stonesherrarna.
Konserten kör i gång med Sympathy for the devil som blir en trevande start, men när sedan It’s only rock’n’roll (but I like it) står i tur blir det direkt mer fart på maskineriet.
När Rolling Stones i fjol gav ut det renodlade bluesalbumet Blue & Lonesome var det många som uttryckte önskemål om att få höra de låtarna live. Det önskemålet uppfylls mer än väl i Just Your Fool och Ride em on down. Det är nu som herrarna visar prov på maximalt kunnande med hyllningar till den amerikanska bluesen som ju utgjort en av hörnstenarna i Stones bygge. Jagger på munspel är läcker att se och höra.
Däremot blir efterföljande Under my thumb ett riktigt magplask som låter mer som hissmusik på någon av färjorna på Östersjön. Också Paint It Black låter som en ganska risig pubrockdänga där varken Wood eller Keith Richards hänger med i svängarna. Också Charlie Watts ser mer konfunderad ut än någonsin bakom sitt avskalade trumset.
En del i showen är Keith Richards två nummer Happy och Slipping away,där mannen som inhalerat mer än vad Social- och hälsovårdsstyrelsen rekommenderar får stå vid mikrofonen. Det blir mest sympatipoäng för Keith, men den musikaliska skärpan saknas. Men att ta bort två nummer av Richards skulle väl för många i publiken vara ett helgerån mot alla Stonestraditioner.
Spelningens absoluta höjdare blir Midnight Rambler där bandet tänjer på sitt kunnande. Det blir en oerhört rå och rak version med taggtrådsgitarrer vars ljud tjuter ut över hela Mälaren. Detsamma gäller Jumpin Jack Flash vars riff måste vara ett av rockhistoriens mest karaktäristiska i sällskap med Black Sabbaths Paranoid eller Deep Purples Smoke on the water.
Rolling Stones är ju något av rockmusikens museum, som alla vänner av populärmusik bör bevittna innan det blir för sent. I den funktionen uppfyller Stones mer än väl sin funktion liksom stillandet av nostalgihungern. Men om inte primus motorn Mick Jagger i högform hade stått vid mikrofonen så skulle Stones bara vara en skugga av sitt forna jag som nästan spelade omkull hela den västerländska civilisationen på 60- och 70-talen.
Ett smolk i bägaren på spelningen var de överdrivna säkerhetsarrangemangen med förbjudna handväskor på Friendsarenan. Det förorsakade en och annan svordom i de långa köerna till arenan. Till och med den oskyldigt skyldige Keith Richards medgav att Stones var tvungna att göra ett inbrott för att debutera på den nya arenan. Utifrån spelningen lär det brottet vara preskriberat tämligen snabbt.
NICLAS LöNNQVIST
niclas.lonnqvist@ksfmedia.fi
Låtlista: Sympathy for the Devil, It’s Only Rock ’n’ Roll (But I Like It), Tumbling Dice, Just Your Fool, Ride ’Em on Down, Under My Thumb, Sweet Virginia, You Can’t Always Get What You Want, Paint It Black, Honky Tonk Women, Happy, Slipping Away, Miss You Midnight Rambler, Street Fighting Man Start Me Up, Brown Sugar, Jumpin’ Jack Flash, Encore: Gimme Shelter, (I Can’t Get No) Satisfaction