Erdoğan håller det fria ordet i ett järngrepp
Det är inte särskilt länge sedan många turkiska journalister trodde på pressens möjlighet att bidra till demokratisering i deras eget land. I dag kallas Turkiet i stället för världens största fängelse för journalister. Det sitter fler journalister i turki
När den finländska journalisten Ayla Albayrak, som skriver för The Wall Street Journal, i dagarna dömdes till två år och en månads fängelse, för anklagelser om understödjande av terrorism, var det ännu en spik i kistan på det fria ordet i Turkiet. Med terrorism har detta mål intet att skaffa. Terrorism är ett grovt missbrukat ord i utrensningarnas Turkiet efter det blodiga kuppförsöket den 15 juli 2016 och det återupptagna kriget mot den förbjudna PKK-gerillan.
Ayla Albayrak, som också har turkiskt medborgarskap, var dessbättre inte i Turkiet när domen föll. Hennes amerikanska tidning bedyrar hennes oskuld, när hon rapporterade från konfliktområdena i sydöstra Turkiet 2015. Hennes reportage var opartisk rapportering, slog tidningsledningen fast.
Jag har själv rapporterat från sydöstra Turkiet genom åren, som när bomberna briserade under det prokurdiska partiet HDP:s kampanjmöte i staden Diyarbakir i juni 2015. De dödliga explosionerna sände chockvågor genom republiken strax före ett avgörande parlamentsval. En reporter som rör sig i denna region, där kurder är i majoritet, kan inte slå dövörat till för de regeringskritiska röster som dominerar det politiska landskapet. De måste också återges.
Domen mot Ayla Albayrak bör sättas in i ett större sammanhang. Vi kan se den som en del av den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdoğans jakt på oberoende journalister. Men det är mer än så. Turkiets rättsväsende går numera presidentens ärenden och frihetsberövar även utländska medborgare, företrädesvis med dubbla medborgarskap, som har varit journalister eller aktiva i civilsamhället, som i Amnesty International.
Därmed utmanas inte bara den fria åsiktsbildningen och pressfriheten utan även andra regeringar. Die Welts korrespondent Deniz Yücel, som har tyskt och turkiskt medborgarskap, sitter sedan länge instängd i en avdelning för terroristmisstänkta i Silivrifängelset, två timmars resa väster om Istanbul.
Den tyska regeringen protesterar. Men Erdoğan böjer sig bara för övermäktiga motståndare. När Tyskland gick till val i september manade han miljoner väljare med turkisk bakgrund att rösta emot de stora partierna. Den tyska regeringen härsknade till, men riktigt hård press på Ankara vågar inte EU-regeringar sätta av rädsla för att Turkiet ensidigt ska säga upp den migrationsöverenskommelse som i stort sett har stoppat den västra Balkanrutten för flyktingar.
I september hölls förhandlingar i Silivrifängelsets stora rättssal mot åtalade från tidningen Cumhuriyet, som fick Right Livelihoodpriset förra året. Flera av tidningens medarbetare hotas av 43 års fängelse sedan de publicerat material som sägs visa hur den turkiska säkerhetstjänsten smugglade vapen till islamistiska rebeller i Syrien. Jag blev ombedd att resa som observatör till rättegången.
Innan jag bokade resan rådfrågade jag en turkisk kontakt, som en gång haft en central politisk post, men som i dag lever i landsflykt. Trots att han vill värna om det fria ordet och rättssäkerheten i sitt land avrådde han mig från att resa. Han var rädd för att jag kunde bli en av de godtyckligt frihetsberövade.
– Det är medeltida metoder, sade min turkiske kontakt.
– Utländska medborgare fängslas, fast de är helt oskyldiga till anklagelser om terrorism eller för att ha stött kuppförsöket. De hålls som gisslan i utpressningssyfte, för att stärka kravet på att andra stater ska utlämna turkiska medborgare som Turkiet vill ställa inför rätta, sade han.
Jag åkte trots allt som observatör på rättegången. Det ångrar jag inte. Det kan vi åtminstone göra för att visa alla modiga människor i Turkiets civilsamhälle att de inte är glömda. Rättegången visade hur åtalen mot journalisterna var tunna som nattgammal is. Kort därefter släpptes Cumhuriyets kände kolumnist Kadri Gürsel.
Så trots järngreppet mot journalister i Turkiet lönar det sig att rapportera och protestera högt mot skriande rättsövergrepp.
Jag åkte trots allt som observatör på rättegången. Det kan vi åtminstone göra för att visa alla modiga människor i Turkiets civilsamhälle att de inte är glömda. Rättegången visade hur åtalen mot journalisterna var tunna som nattgammal is.