I huvudet på Eva Wahlström
Idén att göra musikteater på en 36-årig boxares karriär ter sig smått vansinnig. Men när objektet heter Eva Wahlström får man lov att tänka om.
MUSIKTEATER
●●Eva W
Manus: Jari Järvelä. Musik och ljudplanering: Tommi Lindell. Regi: Lotta Kuusisto. Scenografi, dräkter, ljus & video: Ville Virtanen. I rollerna: Eriikka Väliahde, Ilkka Merivaara, Netta Laurenne. Musiker: Tommi Lindell, keyboards, Jaakko Suonio, gitarr, Pekka Rajamäki, bas, Oskari Lehtonen, trummor. Urpremiär på Kapsäkki 12.10.
Vem skulle vilja se sig själv, sitt liv och sin karriär, framför sig på scenen? Inte många, men en viss finlandssvensk Lovisadam på första raden i Kapsäkkisalongen verkade uppskatta tilltaget högeligen och knappast kan man klandra henne.
Jag är smått allergisk mot själva idén att göra musikteater eller musikal – eller vilken form av scenisk gestaltning som helst – om en nu levande person och råkar personen dessutom vara 36 år gammal känns det hela minst sagt dubiöst.
Genom eld och vatten
Att göra angelägen musikteater på en av Finlands internationellt framgångsrikaste boxare någonsin – sökningar på tio i topp ger, föga överraskande, tio män och noll kvinnor – är med andra ord smått vansinnigt, men när objektet i fråga heter Eva Wahlström får man lov att tänka om.
Det börjar inte direkt lovande. Efter en del stelt omklädningsrumsposerande säger Eva ”har man en dröm och jobbar tillräckligt hårt för den går den i uppfyllelse”. Har vi hört förr och stämmer, som vi alla vet, långtifrån alltid.
Vi vet dock att det stämde för henne och kanske är detta även pjäsens existensberättigande: en framåtanda, ”fighting spirit”, som inte är av denna värld. Tösen har en så starkt brinnande vilja att boxas att hon går genom eld och vatten och härutöver besitter hon, vilket är det avgörande, ett gott humör och en allmänt positiv livshållning som klår det mesta.
Det befriande skrattet – hennes legendariske tränare Risto ”Ripa” Meronen ställer som enda villkor att om skrattet tystnar är det slut med relationen – går även som en röd tråd genom föreställningen, trots att också de mörka stunderna med allvarliga fysiska problem och temporära tvivel på den egna förmågan får sin beskärda del.
Uttryckskraftig sång
Jari Järveläs libretto är traditionellt i sin beprövade lineära tidsbåge och så är även Lotta Kuusistos regi, men bägge ger huvudpersonen nog med utrymme för en trovärdig emotionell utveckling. Och visst är energiknippet Eriikka Väliahde ett fynd som Eva. Hon inte bara agerar trovärdigt, rentav boxas en aning, utan sjunger därtill med osedvanlig pondus och uttryckskraft.
Ändå hade man kunnat landa i det smått pinsamma om inte Tommi Lindells fräscha musik hade lyft det hela de behövliga pinnhålen över det alldagliga. Liksom i tidigare Kapsäkkiproduktioner ger Lindell prov på sin osedvanliga mångsidighet i en musik som sträcker sig från mer eller mindre hård rock via soul, reggae och diverse stilpastischer till den nog så avväpnande slutballaden.
Även Netta Laurenne är en urstark vokalist med en nog så expressiv scennärvaro i ett antal roller (bland annat Evas ”förnuft” samt läkare), medan Ilkka Merivaaras starka sida snarare än sången var trovärdiga porträtt av såväl trist dominerande som lyhört empatiska män.
Eva W, funktionellt visualiserad av Ville Virtanen, är kanske inte oförglömlig musikteater men avgjort sympatisk sådan och eventuellt hade hon ändå en poäng där i början. Även om allt inte är möjligt för alla lönar det sig alltid att pröva sina vingar; de kan bära längre än man någonsin kunde tro.