Tiden susar fram i Liisa Lounilas konst
I Passing By studerar Liisa Lounila osentimentalt tidens framfart.
Liisa Lounila har sedan början av sin karriär ständigt cirklat kring popkulturen. Ur denna har hon lösgjort symboler och plockat åt sig inspiration, vilket resulterat i konceptuella videoverk, teckningar, installationer samt skulpturer (som Lounila själv refererar till som objekt).
Till skillnad från så många andra konstnärer med liknande utgångspunkter och referenser är Lounila minimalistisk och konceptuell; hon tvättar ur alla färger och skrubbar bort det klyschiga. Svala och eleganta silvriga och svartvita verk är hennes kännetecken: den senaste separatutställningen på Helsinki Contemporary år 2014 gick nästan helt i olika toner av silver, vitt och grått.
Då, för tre år sedan, presenterade Lounila verk med starka band till den fysiska världen: inspirationen kom bland annat från den andra hemstaden New York, och till höjdpunkterna hörde försilvrade objekt som väderbitna planscher eller nötta tygtossor. I Passing By tas ett steg bort från popkulturen och fokus riktas på tiden och dess framfart.
Lounila hör till de inhemska konstnärer som vågar lita på idé och koncept.
I Passing By verkar galleriet vid första anblick vara halvtomt, sterilt och vitt. En genomgång bevisar motsatsen: verken behöver utrymme, de breder ut sig och andas. Ljudinstallationen Metronomi fyller modigt en stor del av det bakre utrymmet, och den ambitiösa videoinstallationen Passing By får ensam dominera början av utställningen.
Ljuset, dagarna. Namnet på en drygt 15 år gammal poesisamling av Claes Andersson dyker upp i medvetandet: Dessa underbara stränder, förbi glidande.
I samtliga verk verkar Lounila stå på en avsats, en strand, och blicka ut över tiden som flyter förbi. Det sköna är frånvaron av uttalad sorg eller desperation. Det är konstaterande – den här stunden och platsen kommer kanske aldrig åter, konstateras det i videodagboksbaserade Passing By – men inte känslokallt. Likt så många andra undersöks tiden genom ljusets rörelse och naturens förändringar, men Lounila ojar och vojar sig inte. Allt rör sig: Lounilas kamera, ljuset, visarna på de klockor vars ljud tickar ur högtalare.
Som ett slags mellanspel eller paus mellan det främre och det bakre rummet visas Timekeeper, ett konceptuellt verk som samtidigt är såväl stramt som humoristiskt.
Installationen är oerhört noggrant utförd, men ekar också av barnslig kreativitet och samlarlust. För på vilket annat sätt kunde man beskriva en kalender i vilken dagarna utgörs av de datumstämplade tingestar som brödpåsar försluts med? Uppnålade bakom glas på vit bakgrund är de små vita metallbitarna som fångade fjärilar. Det är humoristiskt men samtidigt lite olustigt. Och i bakgrunden tickar Metronomi på ...
Passing By är en stillsam helhet som baserar sig på repetition: videoverken loopar, ljudspåret likaså. Utställningen har ingen klar början eller slut, den är också en loop: jag kommer på mig själv med att gå runt två gånger. Inga påklistrade dystra memento morir – bara rörelsen framåt. Människans rörelse i tiden, jordens rörelse i rymden. Susandes fram längs med sin omloppsbana, snurrandes runt sin axel.