Från Thailand till Finland med varm humor
Teatteri Jurkka presenterar tre berättelser om kärlek, kulturkrockar, hemlängtan och självständiga, starka kvinnor.
●●Kim, Lekki ja Namwaan. Regi och dramaturgi: Saara Turunen. Dramaturgisk dialog: arbetsgruppen. Koreografi: Janina Rajakangas. Scenografi: Fabian Nyberg. Ljus: Erno Aaltonen. Ljud: Tuuli Kyttälä. Dräkter: Laura Haapakangas. På scenen: Kim Tauriainen, Lekki Nutchanart, Namwaan Yingsuksantisuk. Teatteri Jurkka 12.10.
Kim Tauriainen, Lekki Nutchanart och Namwaan Yingsuksantisuk har alla flyttat från Thailand till Finland på grund av kärleken. Nu stiger de upp på Teatteri Jurkkas scen och berättar sin historia i den av Saara Turunen regisserade dokumentära föreställningen som bär deras namn.
I sin senaste kritikerrosade succéföreställning Tavallisuuden aave på Q-Teatteri granskade Turunen den samtida finskheten, och nu är hon intresserad av hur inflyttade uppfattar Finland.
Men främst är hon ändå intresserad av de thailändska kvinnorna själva – vad vill de berätta? Föreställningen bygger helt på deras egna historier som de själva valt att dela med sig av.
Turunen fann deltagarna i en sluten Facebookgrupp för thailändare och var inledningsvis oroad för hur det skulle gå, eftersom ingen av dem hade tidigare erfarenhet av att stå på scen. Oron visade sig vara onödig, då de alla modigt och fördomsfritt kastade sig in i arbetet.
Och det märks verkligen: de verkar alla njuta av att stå framför publiken och ingen nervositet går att skönja, de är fullständigt naturliga och avslappnade. Och glada, de formligen sprudlar av energi och det är tydligt att de haft roligt under arbetet med föreställningen.
Andra röster
Det är ovant att höra en annorlunda finska och engelska på scenen, vilket leder en till att tänka på hur homogen teatervärlden i Finland alltjämt är. Vanligen är skådespelarna infödda, vita finländare med finska eller svenska som modersmål. Också dokumentärteater med amatörskådespelare är ovanligt. Därför är det här en välkommen liten föreställning som ger en inblick i en av våra minoriteters verklighet.
Det som förenar kvinnorna är att de alla kommit till Finland med en finsk man som de träffat i Thailand. Nutchanart och Yingsuksantisuk, som båda talar en god finska, har sedermera skilt sig, och är nu lyckligare än med män som inte respekterade dem. Tauriainen å sin sida lever med sin man, sin stora kärlek.
Föreställningen på en timme och tjugo minuter är enkel, med några koreografiska inslag av thailändsk och finsk folkdans och en fantastiskt rolig scen där kvinnorna är klädda som män och dansar parodiskt till Tahdon olla sulle hyvin hellä. Också i övrigt finns mycket varm humor, speciellt i Tauriainens berättelser. En kastrull med potatisar får flera olika symboliska funktioner, och de små granarna blir den finska skogen.
De många anekdoterna – från att träffa svärmor första gången till det första inlärda finska ordet – ger en intressant inblick i kvinnornas liv. När de talar thailändska på scenen ser man dem också leva upp ännu mera; gemenskapen är viktig när man bor långt från hemlandet.