En gång Karalahti, alltid Karalahti

●●Det är bäst att säga det direkt: Jere Karalahti är ingen hjälte. Han är inte heller förebild. Eller en häftig kille.

Jere Karalahti är en ishockeyspelare som valde att inte följa reglerna, som körde sitt eget race och som satte sig själv och sina egna behov på första plats och struntade i vad som var bäst för sina respektive lag.

Karalahti ansåg att hockeyn och hans lagkamrater kunde anpassa sig efter hans alkohol- och drogbruk, de vilda festerna och allt annat han klassade som nödvändigt nöje. Han dök upp till träningar om och då han ville och räknade alltid med att någon annan skulle släcka bränderna efter honom.

Och trots att han inte visat någon som helst ånger eller ödmjukhet efter att ha fått en andra chans i livet och otaliga andra chanser inom hockeyn vill han i dag framstå som en hjälte, som en överlevare och framför allt som en äkta finländsk machoman – en ”äijä”.

Karalahti ser sin berättelse om alkohol, droger, utomäktenskapliga affärer, bortglömda träningar, missade matcher och brutna löften som underhållning då han i stället borde lyfta fram sitt rövarliv som ett varnande exempel.

●●Den senaste dryga veckan har den skandalomsusade före detta ishockeyspelaren skapat stora rubriker. Och som vanligt har det inte varit Karalahtis insatser på isen utan hans äventyr i det civila som gett upphov till uppmärksamheten.

Karalahti gav för en dryg vecka sedan ut boken Jere, en självbiografi skriven tillsammans med radioprofilen Aki Linnanahde, och avslöjandena var lika många och väntade som de var chockerande och osmakliga.

Jere Karalahtis berättelse har beskrivits som öppen, ärlig och modig. I verkligheten är Jere skriven för att förstärka bilden av Karalahti som den finska hockeyns bad boy nummer ett.

Det är en historia där män är män, där reglerna är till för att brytas och där den som supit och festat mest är den största hjälten. Det är en berättelse där det egna egot är stort och de egna behoven och drifterna alltid prioriteras högst.

Karalahti rökte enligt egen utsago hasch så gott som varje dag under sina tre första säsonger i ligan.

Han var berusad eller rejält bakfull 75 procent av tiden i NHL-klubben Nashville Predators.

Han har varit till den graden alkoholpåverkad under träningar att han haft svårt att vända på skridskorna på isen.

Han har missat otaliga träningspass på grund av sitt alkohol- och drogmissbruk.

Han har svikit sina lagkamrater, sina supportrar och sina arbetsgivare gång på gång då han inte varit i skick att utföra sitt arbete.

Han hade kokain på sig då han gick genom säkerhetskontrollen på ett flygfält i USA.

Han beställde 100 hot shots på en restaurang och krävde att få 100 nya då den första satsen visade sig vara för kall för att avnjutas.

Han hällde en bricka shots över Kimi Räikkönen då F1-föraren förolämpat en av Karalahtis kompisar.

Listan kunde göras hur lång som helst.

●●Jere är tragisk läsning även om Linnanahde skickligt berättar historien om Finlands mest skandalomsusade hockeyspelare.

Boken handlar om en oerhört begåvad hockeyspelare som väljer att kasta bort delar av sin karriär (och miljonerna han kunnat tjäna) på grund av att han hellre dricker och knarkar och vägrar ta sig i kragen trots många chanser och möjligheter.

Karalahti förklarar sitt drogoch alkoholmissbruk och alla de brända broarna det ledde till med att han alltid sökt nya upplevelser och att han gillar att föra saker till sin spets.

●●Karalahti är en person som älskar, behöver och söker uppmärksamhet. Det kom tydligt fram under hans karriär och det kommer lika tydligt fram i boken. Han har alltid haft ett starkt behov av att framstå som en ”riktig karl” – i uttryckets mest gammalmodiga och negativa bemärkelse.

Och den senaste veckan har inte utgjort något undantag. Tvärtom.

Det har varit motbjudande att höra och läsa hur Karalahti romantiserat sitt missbruk.

Till Arto Nyberg sade han att man inte ska fundera på hur långt han kunnat nå som hockeyspelare och hur bra han kunnat bli om han inte supit och knarkat under sina bästa år.

– Det är två saker som gått hand i hand för mig, sade han.

Där Theo Fleury, Marko Jantunen och flera andra kända missbrukare är ödmjuka och ångerfulla då de berättar sina rusmedelsdränkta historier verkar Karalahti främst vara stolt över sitt missbruk och allt som följde med det.

– Jag har spelat hockey i NHL och också mitt rusmedelsbruk har hållit NHL-klass, skröt Karalahti i en intervju i Radio Nova samma dag boken kom ut.

– Försök göra om det. 23 år på toppen och med den livsstilen, tilllade han stolt.

Att han lyckades kombinera toppidrott med sitt alkohol- och drogmissbruk är inget han fördömer eller ångrar.

– Jag är inte den typen som ber om ursäkt, sade han till Arto Nyberg.

– Några saker kanske kunde ha lämnats ogjorda, fortsatte han leende.

●●Det som borde vara ett varnande exempel för vad som händer om man bara tänker på sig själv, alltid bara följer sin drift och sina instinkter och inte tar emot hjälp då den erbjuds blir i stället en självupptagen mans skryt om hur han vägrat följa de överenskomna reglerna, hur han fört sina lagkamrater, medmänniskor och överordnade bakom ljuset och hur han varje gång räknat med att bli förlåten och få (ännu) en sista chans.

Karalahti säger att han för tillfället inte vet vad han vill göra i framtiden. Men en fortsatt karriär inom hockeyn borde inte vara möjlig. Att arbeta med juniorer är helt otänkbart med Karalahtis bakgrund och ingen klubb med ett uns av moral och ansvar kan väl vilja förknippas med det narcissistiska problembarnet.

På ett eller annat sätt kommer han att fortsätta försöka stå i rampljuset. Och risken finns att det inte heller i framtiden är av rätt orsaker hans namn kommer att nämnas i de svarta rubrikerna.

”Karalahti ser sin berättelse om alkohol, droger, utomäktenskapliga affärer, bortglömda träningar, missade matcher och brutna löften som underhållning i stället för att lyfta fram rövarlivet som ett varnande exempel.”