Ryssland tiger ihjäl ryska revolutionen
Mellan mars och november 1917 var Ryssland ett av världens friaste länder. Därefter tog bolsjevikerna över makten i en statskupp. Deras skapelse, Sovjetunionen, blev världens mäktigaste totalitära samhälle. Antalet offer kan räknas i tiotals miljoner. Nu
Först känner jag inte igen honom. Jag har aldrig sett en staty där Lenin fortfarande har kvar sitt hår.
Fotografen Oksana Jusjko vet däremot direkt vem det är.
– Den där versionen av Lenin har jag sett hundra gånger. På det sättet framställdes han alltid för oss när vi var barn, säger hon.
I hennes sovjetiska barndom fick alla barn en oktoberstjärna med en bild av ung Lenin, försedd med en rejäl kalufs. Lenin är en del av Oksanas uppväxt, likaså symboliken kring en revolution som i november fyller hundra år.
Och som ingen talar om. I Ryssland brukar man älska att fira olika jubileer – men hundraårsjubileet av den revolution som störtade det gamla tsarryssland och banade väg för Sovjetunionen förbigås med en närmast kompakt tystnad, framför allt på officiellt håll. Den enda offentliga debatt som har förts var när konservativa krafter försökte förbjuda filmen Matilda om den sista tsaren Nikolaj II:s älskarinna.
Att sovjetsystemet tog livet av sammanlagt minst femton miljoner människor – enligt Robert Conquests försiktiga uppskattningar – diskuteras däremot inte alls.
– Ingen behöver en revolution. Det blir bara elände, säger pensionerade Valentina Tjernikova.
Vi står och tittar på statyn Gymnasisten Lenin i en liten skvär i centrala Moskva.
– Min morfar deporterades eftersom han hade en gård och betraktades som rik. Han dog i ett arbetsläger utanför Tjeljabinsk. Släktingarna fick inget veta, han hade inte rätt att skriva brev hem, säger Valentina och blir plötsligt lite orolig.
– Hoppas jag inte har pratat bredvid mun... vi är fortfarande lite räd-
lyckas lägga beslag på några platser tillsammans med Jekaterina Stepanenko, som har bjudit oss till familjens datja. Den byggdes av hennes mammas morfar på 1930-talet, Jakov Bokstein. Han var den första akademiskt utbildade i en fattig judisk familj.
– Många fick det bättre efter revolutionen, speciellt judar som hade blivit diskriminerade under tsartiden. Åtminstone för en tid fick de större möjligheter att förverkliga sig. (Senare införde sovjetsystemet begränsningar för judar, bland annat kvoter inom utbildningen.) Men morfar Jasja tyckte inte alls om sovjetsystemet. Hans pappa blev av med sitt levebröd och familjen tvingades ge upp halva sin lägenhet vid Park Kultury i centrala Moskva, säger Jekaterina.
”Farfar” Lenin
Framme i Zavety Ilitja duggregnar det. Vi passerar en lummig, övervuxen park och en staty på Lenin – en av de tusentals statyer man fortfarande ser överallt i Ryssland, där Lenin klädd i slängkappa pekar ut riktningen för Ryssland med hela armen. Vid sockeln ligger en stor bukett röda nejlikor.
I köket till den brunmålade datjan dricker vi te och äter den syrliga ryska soppan soljanka. Jekaterina och hennes väninna Aleksandra Litvina visar en ny barnbok om revolutionen. De jobbar på ett litet barnboksförlag, ”Pesjkom v istoriju” som ger ut historieböcker för barn.
– Ryska föräldrar talar gärna med sina barn om de gamla egyptierna och grekerna men många undviker 1900-talet. I våras gav vi i alla fall efter mycket tvekan ut en bok om år 1917 för barn. Vi vill att föräldrarna ska få en plattform för diskussioner, säger Aleksandra Litvina.
Boken gavs ut i 3 000 ex. Trots att det i ett land med 144 miljoner invånare är ”en droppe i havet” enligt Aleksandra är hon glad över att den har sålt bra.
– Problemet i Ryssland är att vi alla har matats med samma schabloner, om någon säger ”Ilitj” tänker vi genast ”dedusjka Lenin” fast han verkligen inte var någon farfar för oss! Vi är fortfarande omgivna av namn som ”Krasnyj oktjabr” (Röd oktober), Leningatan och så vidare. Alla som är äldre än trettiofem var pionjärer i skolan, vilket var en del av ett propagandamaskineri – och samtidigt är det ju en del av oss! Det blir en förskräcklig paradox som man inte vet hur man ska hantera. De flesta undviker helst att krossa sina egna schabloner för de vet inte hur de ska ersättas, säger Jekaterina Stepanenko.
Dedusjka Lenin betyder farfar Lenin och var en del av sovjetsamhällets fostran för barn. Att göra Lenin till en snäll barnaälskande farbror trots att han lät arkebusera motståndare utan misskund och för ändamålet grundade Tjekan, föregångarna till KGB och senare FSB, var Stalins verk. Han ville framstå som den verklige ledaren.
Ett annorlunda Ryssland
En person som systematiskt försöker luckra upp den schablonartade synen på ryska revolutionen är journalisten Michail Zygar. Han har nyligen kommit ut med boken Imperiet måste dö, som handlar om år 1917 och människorna som deltog i samhällsomvälvningarna.
– Alla historiska skeenden blir alltid omtolkade, de skiftar i betydelse därför att samhällena väljer att ändra på dem i efterhand. Det som inte ändras är människan. Människorna för hundra år sedan var exakt likadana som i dag – men Ryssland såg annorlunda ut, säger Zygar när han i början av hösten håller ett föredrag om sin bok för en fullsatt sal på Maria Tsvetajeva-museet i Moskva.
Mellan mars 1917, då tsaren störtades och november 1917 då bolsjevikerna genomförde sin statskupp var Ryssland det kanske friaste landet i världen. Det första landet som avskaffade dödsstraffet och ett av de första som gav kvinnor och män lika rösträtt.
Yttrandefriheten drogs hastigt in när bolsjevikerna kom till makten genom en statskupp i november 1917. Då infördes det terrorvälde som skulle ta livet av minst femton miljoner människor totalt och som för alltid satte sin prägel på den svartvita, maximalistiska logik som var det sovjetiska samhällets utgångspunkt.
– Ryssland för hundra år sedan var inte det Ryssland vi känner i dag. Synen på våld var helt annorlunda – polisen torterade inte människor. Korruption förekom men det var inte normalt att stjäla. Det var ett brott, säger Michail Zygar.
Revolutionen bra för de fattiga
Tillbaka i datjan i Zavety Ilitja tar Aleksandra Litvina fram gamla svartvita fotografier på sina släktingar.
Hon konstaterar att det inte är speciellt vanligt i Ryssland att man har kvar bilder på sina släktingar så långt som tre generationer tillbaka.
– År 1917 var över 70 procent av den ryska befolkningen bönder. Bara femtio år tidigare hade de varit
livegna. De tog sällan några bilder av familjen och efter revolutionen flyttade många in till de stora städerna. Familjer och gemenskaper splittrades. All kunskap om tidigare generationer försvann, alla band bakåt klipptes av.
Problemet i Ryssland är att vi alla har matats med samma schabloner, om någon säger ”Ilitj” tänker vi genast ”dedusjka Lenin” fast han verkligen inte var någon farfar för oss!
Jekaterina Stepanenko