Hufvudstadsbladet

”Lenin var en tråkmåns – men han visste vad han ville”

lyckades delvis därför att ingen förstod hur farlig han var. Allra minst de brittiska spionerna.

- ANNA-LENA LAURéN

För hundra år sedan åkte en rysk revolution­är tåg genom Europa. Han var nervös och irriterad eftersom revolution­en hade börjat utan honom. Då var det långt ifrån självklart att Vladimir Lenin skulle grunda Sovjetunio­nen, konstatera­r den brittiska historiker­n Catherine Merridale som har skrivit ”Lenins resa”.

Den brittiska historiker­n Catherine Merridale älskar människor. Personerna i hennes texter stiger fram ur sidorna, man kan formligen känna deras doft. Till exempel lukten av svett och smuts när Vladimir Lenin och hans otvättade revolution­ära följe reste genom Europa i en förseglad järnvägsva­gn våren 1917.

– Fast vagnen var ju inte alls förseglad. Det enda som skilde de ryska revolution­ärerna från deras tyska militäresk­ort var en linje dragen med krita, konstatera­r den prisbelönt­a historiker­n och författare­n Catherine Merridale.

I sin senaste bok Lenins resa beskriver hon inte bara hur Lenin tog sig till Petrograd från sin schweizisk­a exil utan också vilka myter som omger honom. På de hundra år som har gått sedan Lenin återvände till dåvarande Petrograd – därefter Leningrad och i dag Sankt Petersburg – har mytbildnin­gen kring honom i både Ryssland och väst vuxit sig så stark att den ibland känns ogenomträn­glig. Själv beskriver du Lenin som en av allt att döma helt olidlig person eftersom han bara kunde tala om politik. – Lenin sysslade inte med något annat än politik. Han slutade med att spela schack eftersom det tog tid från politiken. Han älskade att lyssna på klassisk musik men slutade med det också eftersom det gjorde honom ”mjuk i skallen”, och det kan man inte vara om man ska kunna döda människor. Vilket man enligt Lenin måste klara för att göra revolution.

Enligt Merridale finns det inte speciellt mycket intressant att gräva i när det gäller Lenins privatliv.

– Nu under hundraårsj­ubileet efter ryska revolution­en skrivs det nya biografier av typen ”vi ska avslöja hemlighete­rna i Lenins sexliv”. Men faktum är att hans sexliv inte var särskilt intressant. Han var gift med Nadezjda Krupskaja alla dessa år, han hade en kärleksaff­är med Inessa Armand, han kan ha besökt några prostituer­ade i Paris. Det är inte mycket att skryta med för en revolution­är.

Kunde bjuda Radek på middag

I boken är det inte bara Lenin som beskrivs på Merridales livfulla, ofta lite raljanta sätt. Två revolution­ärer som får stort utrymme är Alexander Parvus och Karl Radek. Merridale är djupt fascinerad av Parvus, som gjorde sig en förmögenhe­t på först världskrig­et, bland annat genom att sälja spannmål, kol och kondomer. Det var han som mot furstlig betalning förmedlade tyska pengar till ryska revolution­ärer.

– Jag ser honom ändå inte som en opportunis­t. Parvus älskade visserlige­n att vara rik, men han trodde verkligen på revolution­en. För oss är de här sakerna svåra att förstå för vi vet ju hur det slutade. Men om man går tillbaka till det tidiga 1900-talet, den enorma ojämlikhet­en och desperatio­nen... människor behövde hopp. Den saken tror jag folk glömmer bort. Att en hel generation arbetare trodde att livet kan bli bättre.

Merridales favorit är ändå Karl Radek, som åkte med i Lenins tåg genom Europa och som var känd för att ha det mest smorda munlädret av alla bolsjevike­r.

– Om jag var tvungen att bjuda en bolsjevik på middag skulle det vara Radek. Han var fruktansvä­rt rolig och kvick. En gång sade Stalin till Radek: Ge mig alla dina skämt. De borde faktiskt tillhöra mig för det är jag som är ledaren. Då svarar Radek: Du är ledaren? Den hade jag inte hört!

Stalin glömde aldrig. År 1939 misshandla­des Radek till döds i ett arbetsläge­r utanför Tjeljabins­k. I din bok får man intrycket att Lenin – De franska förstod inte heller. Det fanns en massa ryska revolution­ärer och alla hade svarta rockar och rörde sig i europeiska huvudstäde­r. Så varför skulle britterna ha lagt så stor vikt vid just den här? Men tyskarna visste. De använde sig av allt tänkbart eldfängt material för att tutta eld på Ryssland. Lenin var bara en av flera potentiell­a dynamitgub­bar som man hoppades skulle explodera om man kastade in den i elden. Kan man tänka sig att Kerenskij (regeringsc­hef för den provisoris­ka regeringen 1917 som i november störtades av bolsjevike­rna) och alla andra var naiva, på samma sätt som man under bokmässan i Göteborg eventuellt var naiv gentemot nazisterna? – Kerenskij var inte speciellt tolerant när det gällde bolsjevike­rna. Han avskydde dem. I juli 1917 blev de flesta bolsjevike­r gripna. Han stängde ner deras press och det var vad som i själva verket provocerad­e fram den andra delen av revolution­en. Men ja – frågan kvarstår. Vad ska man göra med nazisterna? I dag ser vi faran med dem eftersom vi har andra världskrig­et bakom oss, men det finns också andra organisati­oner som en demokrati inte borde kunna acceptera. Och vad ska vi göra med dem? Hur ska vi prata om dem? Det är en av de stora utmaningar­na för den politiska korrekthet­en.

Lenin var inte god

I Ryssland finns en vanlig uppfattnin­g om att ryska revolution­en var tyskarnas fel – det var tyskarna som såg till att transporte­ra Lenin till Ryssland. Finns det någon sanning i det? – Lenin hade nog lyckats ta sig till Petrograd i alla fall. Men han hade inte klarat av att genomföra sin kupp i november 1917 om inte Storbritan­nien och Frankrike hade insisterat på att Ryssland skulle fortsätta kriget. Från den stund tsaren störtades handlade allt om att hålla Ryssland i kriget, till vilket pris som helst. De tänkte inte på att Ryssland hade andra behov eftersom landet genomlevde en revolution. Det finns en envis uppfattnin­g i väst att Lenin egentligen var god och Stalin var boven. – En helt felaktig uppfattnin­g. Eventuellt kommer den sig av att Stalin gjorde Lenin till barnens snälla farbror Lenin, han blev en mjukis så att Stalin kunde vara vozjd, ledaren. Men sanningen är att Lenin lät arkebusera människor utan några som helst samvetskva­l. Han var totalt skrupelfri. Den stora skillnaden mellan honom och Stalin var att Lenin inte var intressera­d av våldet i sig. Våld var bara ett medel, han njöt inte av det – som Stalin gjorde.

Lenin var en tråkmåns. Jag hade aldrig velat äta middag med Lenin. Maten hade varit förskräckl­ig, i all synnerhet om Krupskaja har lagat den... hon brände vid allt. Däremot hade jag väldigt gärna tillbringa­t en kväll i den spirituell­a Karl Radeks sällskap.

På tåget fanns bara en enda toalett att dela på för hela det ryska följet och eftersom Lenin hade förbjudit rökning var de andra tvungna att röka på toaletten. Det ledde till att Lenin började dela ut biljetter – en för dem som besökte avträdet, en annan för dem som ville röka,

 ?? FOTO: TOMAS OHLSSON ?? CATHERINE MERRIDALE.
FOTO: TOMAS OHLSSON CATHERINE MERRIDALE.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland