Baltiska gräsrötter
●●”Då jag gjorde min värnplikt i slutet av 1980-talet var jag mitt förbands fotograf”, berättar den litauiske chaufför som kör mig runt i Baltikum. ”Politbyråns ledamöter dog i rask följd, så jag fick jämt ändra på ’ikonostasen’ i sammanträdesrummet.”
Tillsammans skrattar vi åt våra dråpliga minnen av den epoken.
”Vågar du åka dit? Du som är ryska,” sade en svensk vän innan min turné. Jag blev road. Nordiska ministerrådet hade bjudit mig till Lettland och Litauen just för att jag är ryska – men samtidigt nordbo och skandinavist.
Mina föreläsningar vid fem skolor där de flesta eleverna är ryskspråkiga samt på fyra bibliotek går på ryska. Vid Vilnius universitet som har undervisning i nordiska språk ombes jag att berätta bland annat om det svenska i Finland – på svenska.
●●Mitt hotell i Riga var tidigare Författarföreningens hus som frekventerades av min idol Imants Ziedonis. Gymnasiet Purvciema har, precis som de andra skolorna, ett skolbibliotek med några bibliotekarier. Jag berättar om mitt författarskap samt om Finlands två nationella språk. Lärarna blir förvånade över att litteratur inte finns som ett skilt ämne i Finland: ”Men den finländska skolan är väl bäst i världen?”
Här är både den nationella och den ryska litteraturen separata ämnen. Läroböckerna är gratis även i gymnasiet. Skolköket tillreder god mat.
Många vuxna arbetar i något annat EU-land och skickar pengar hem. Deras barn stannar med sina mor- eller farföräldrar. Enligt en lärare i Daugavpils är det ett större problem än till exempel integration av romer. Jag får höra om en romsk flicka som nyss gått ut gymnasiet och jobbar som skolassistent. ●●I Daugavpils uppträder jag på biblioteket och två gymnasier. Det är mina förfäders hemtrakter, på fädernet har jag balttyska anor. Tack vare mina arrangörer besöker jag baronessan von Medems grav: min farfarsfarmor, gift med Karl de Konradi, läkare i Daugavpils fästning. År 1863 förvisades min anfader till Mogiljov för sina sympatier med polska upproret. Senare blev han chefsläkare vid ett lasarett i Vilnius.
Vilnius är en blandning av etniciteter: litauer, polacker, ryssar, vitryssar. Till skillnad från Estland och Lettland som har en hel del icke-medborgare, gav det självständiga Litauen alla sina invånare möjlighet att få medborgarskap. Den polska minoriteten är större än den ryska. Dessa två språkgrupper har överraskande goda relationer. På biblioteket i Vilnius får jag öva min polska med några lärare från Polska gymnasiet.
”Vad har ni för modersmål?” frågar jag en äldre åhörare. ”En blandning av litauiska, polska och vitryska!”, svarar han med ett skratt. ”Hur skulle vi annars förstå varandra på torget?”
Detta folkliga blandspråk talade även min morfar som kom från en ort utanför det vitryska Mogiljov.
’Vad har ni för modersmål?’ frågar jag en äldre åhörare. ’En blandning av litauiska, polska och vitryska!’, svarar han med ett skratt. ’Hur skulle vi annars förstå varandra på torget?’