Svårt att känna sympati, svårt att sluta läsa
David Lagercrantz har sagt att han mådde rejält dåligt i samband med senaste utgivning, men någon lång betänketid tycks han ändå inte ha behövt innan han börjat arbeta på den nya volymen i Stieg Larssons Millennium-serie.
●●David Lagercrantz Mannen som sökte sin skugga Norstedts 2017 ■■Det■blåste■friskt■kring■David Lagercrantz■när■han■2015■färdigställt■ en■beställd,■fristående■fortsättningsdel■–■Det■som■inte■dödar■oss■–■till■ Stieg Larssons■succéartade■Millenniumtrilogi.■Larssons■sambo■Eva Gabrielsson,■som■inte■tilldelats■någon■del■av■det■litterära■arvet,■tog■ avstånd■från■projektet■och■också■ många■författarkolleger■med■Henning Mankell och■ GW Persson■ i■
spetsen såg det som en litterär stöld.
Fadern och brodern fick vid bouppteckningen alla rättigheter, trots att Gabrielsson levt tillsammans med Stieg i 30 år till hans död 2004, och de har i samarbete med förlaget (och Lagercrantz) gått in för att utnyttja de givna ekonomiska möjligheterna. Utdelningen har inte oväntat blivit god, föregående utgåva rönte stora framgångar och rättigheterna till aktuella ”femte delen i Millenniumserien”, Mannen som sökte sin skugga, har redan sålts till ett 50-tal länder.
Samtidigt är naturligtvis hela det här sceneriet i sig ett bevis på att lagen för arvsrätt inom samboförhållanden borde justeras.
Lagercrantz själv har för sin del i intervjuer sagt att han mådde rejält dåligt i samband med senaste utgivning, men någon lång betänketid tycks han ändå inte ha behövt innan han börjat arbeta på den nya volymen – vilket i sig inte är så överraskande. Att få tillgång till två manifesterat karismatiska karaktärer (Lisbeth Salander/Mikael Blomkvist) med redan givna, intressanta bakgrundshistorier, och sedan kunna använda dem fritt i egna berättelser, är väl om någonting att tilldelas ett vip-kort till gräddfilen.
Så har han redan också uttryckt att han inte alls utesluter en ytterligare fortsättning.
Hedersmord och hämnd
Den politiska biten har sedan han tog över förskjutits några grader, men någon direkt förfuskning kan man ännu inte tala om – må vara att den samhällskritiska laddningen inte når upp till den ursprungliga nivån. En invävd historia med hedersmord och kvinnoförtryck blir nu den mest uppenbara anknytningen till det samhälleliga engagemang Stieg Larsson såg det som så viktigt att lyfta fram.
När romanen kommer igång avtjänar Lisbeth ett kortare fängelsestraff, dömd för ”egenmäktigt förfarande” efter sina insatser i föregående bok, och i fängelset träffar hon en ung bangladeshisk tjej som ständigt plågas av de andra fångarna. Faria är dömd för att ha dödat sin islamistiska bror, efter att själv länge ha hållits som fånge av bröderna och fadern och de slutligen också mördat mannen hon älskat.
Lisbeth blir i fängelset hennes beskyddare, och sätter med drastiska medel stopp för mobbningen. Men än mer upprörd och skoningslös blir hon då hennes gamla välgörare Holger Palmgren avlider under mystiska omständigheter.
”Hon såg i en svindlande sekund ut som om hon skulle kunna döda. Men så samlade hon sig igen och tänkte att det gäller att göra det i tur och ordning. Först tar man reda på sanningen. Sedan kan man hämnas.”
Lagercrantz’ egen röst
Lagercrantz tar avstamp från de karaktärer han fått att ta hand om, men söker sig nu vidare mot nya, egna gestalter och berättelser. Om han i den föregående boken ännu försökte hålla sig så nära Stiegs värld som möjligt, låter han här i högre grad också den egna rösten höras.
Han lyfter fram karaktären Leo Mannheimer, som efter att först ha placerats på barnhem adopterats in i en rik finansfamilj där han aldrig känt sig riktigt hemma. Leo – och den förlorade tvillingbrodern Dan Brody – står av allt att döma rätt nära författaren själv, och leder också tankarna till centralgestalten i dennes egna spänningsromaner från 00-talet (motvillig arvtagare, hypersensitiv och melankolisk, lycklig enbart i musikens värld).
Efter läsningen sitter jag i varje fall med blandade känslor. Då Lagercrantz vill berätta så många parallella historier i snabba sjok kan helheten ibland kännas splittrad, också om språket är säkrare och tonfallet känsligare än i de ursprungliga Millenniumvolymerna. Jag vill heller inte se projektet som någon ”likskändning” (ett ord som kastades fram när debatten gick som hetast), men att långvariga partnern Gabrielsson uteslutits gör det ändå svårt att känna någon verklig sympati för det.
Under mittpartiet av boken tänker jag flera gånger att det som nu är på gång snarast är en stegvis uttunning av den ursprungliga essensen, visserligen genomförd med språklig elegans, stilkänsla och förmåga att fånga publikens intresse. Men under slutspurten, då spåren löper samman och Lagercrantz äntligen trampar gasen i botten, kapitulerar också jag. Då blir boken olidligt spännande, rentav en aning gripande, och omöjlig att lägga ifrån sig.