Debatten om Nato är oundviklig

Carl Fredrik Sandelin avslutar sitt debattinlägg (HBL 15.10) med det som egentligen var utgångspunkten för min öppning: vi behöver den här debatten. Hur olika personer och partier landar i den har sedan mycket olika bevekelsegrunder – både ideologiska och taktiska. Min positionering har fem eller sex centrala beståndsdelar av vilka alla är i den meningen dynamiska att de hela tiden förändras om också i olika takt.

Sandelin har som utgångspunkt att ”Natoivrare” eller förespråkare (det är lite olika saker) ser Ryssland som ”den stora busen”. Jag tror att det ger oss en lite stillastående och oriktig bild. Säkerhetsoch försvarspolitik handlar inte om dagen utan om morgondagen, om Europa 2030.

Om vi är överens om det perspektivet behöver vi inte dela upp världen i busar och icke busar utan försöker i stället se varthän verklighetens villkor driver Ryssland, Förenta staterna och Europa.

Rysslands stora utmaning – och den har funnits på olika sätt under de senaste 300 åren – handlar om ett moderniseringsunderskott. Strukturerna i landet håller inte för en allt mera globaliserad konkurrens, som dessutom i allt högre grad drivs av teknologi. Sedan 1970-talet har Sovjetunionen/Ryssland klarat sig på sin energiexport, men teknologin går nu dem förbi och skapar förhållanden i vilka oljepriset inte räcker till för att balansera systemet. Vid horisonten finns alltså en hotande kris, som igen kommer att visa sig vara svårlöst och över den tröskeln kommer man inte med en förvaltning som i krissituationer förlitar sig på vad jag kallar KGB-metoder.

Vi är alltså så illa tvungna att försöka ana oss till hur Ryssland rider ut en allvarlig kris – och tecknen är inte särskilt goda.

Förenta staterna är – lyckligtvis – inte enbart Donald Trump, men det kan hända att vi är så illa piskade att stå ut med president Trump i tre eller sju år till. Valsiffrorna från de senaste valen antyder ytterst tydligt att Förenta staterna under en överskådlig framtid kommer att rikta sig inåt för att försöka lösa sina inrikespolitiska utmaningar. Den här formen av självrannsakan innebär att Förenta staternas säkerhetspolitiska åtaganden i världen avtar och det kommer oundvikligen att påverka Europas säkerhetspolitiska position.

Av just den här orsaken framhöll Angela Merkel att vi måste försöka stå lite mera på egna ben. Det handlar alltså om Europas säkerhets- och försvarspolitik. Och just här finns det i Sandelins text någonting som jag uppfattar som ett misstag eller en feltolkning. EU bygger inte upp ett gemensamt

Vi är så illa tvungna att försöka ana oss till hur Ryssland rider ut en allvarlig kris – och tecknen är inte särskilt goda.

EU-försvar. Däremot strävar EU efter att bygga upp en gemensam säkerhetspolitik, som också innehåller försvarspolitiska beståndsdelar (nödvändiga operativa resurser och en kommandokedja).

Det är alltså i det här landskapet Finlands nästan obefintliga säkerhetspolitiska diskussion skall sättas in. Om den diskussionen inte klarar av att nämna Nato eller om det säkerhetspolitiska inlägget i den debatten är ett lite tjatigt ”Natomedlemskap är inte aktuellt” för vi helt enkelt inte en debatt om vår säkerhetspolitiska framtid utan enbart en politiserad debatt om vad som förefaller vara opportunt just i dag. Till den här låsningen vid det dagsaktuella bidrar tesen om det nödvändiga att genomföra en folkomröstning. Den tesen låter opportunistiska politiker komma undan utan att ta ställning och utan att behöva ta sitt ansvar och förhindrar därmed att debatten förs.

Vi kan dessutom hamna i en mer än obehaglig situation. Diskussionen i Sverige kommer efter Centerpartiets beslut att handla om att Sverige går för sig och utan sidoblickar vidare mot ett Natomedlemskap. Den situationen kan uppstå redan efter ett år och kunde alltså skapa en situation i vilken Finland vore fullständigt oförberett på en säkerhetspolitisk utmaning av den storleksordningen.

Det har vi bara inte råd med.