Landskapsreformen är århundradets bluff
Social- och hälsovårdsreformen förvandlades under den här perioden till en landskapsreform. Vård- och landskapsreformerna naggar kraftigt kommunernas uppgifter och hela samhällets demokratiska bas i kanterna. Det demokratiska inflytandet och kommunernas behörighet att fatta beslut överförs dock inte till landskapen. Det är både fel och vilseledande att tala om landskapen som en tredje nivå för demokratiskt inflytande eftersom landskapen är statsmaktens förlängda arm. Ingen verkar intressera sig för närhetsprincipens öde efter regeringens reformer.
Landskapen har ingen behörighet att fatta beslut i ärenden av större betydelse. Finansieringen kommer direkt från staten och styrningen av landskapen via lagstiftning är hård. Kommunerna ger i verkligheten ifrån sig makt till staten och det demokratiska underskottet är ett faktum när landskapsreformen förverkligas.
En annan vilseledande helhet som hänger ihop med landskapsreformen är den kommunala ekonomin. Efter det att social- och hälsovården flyttar över till landskapen ser kommunekonomin tämligen bra ut, åtminstone på kort sikt. Det är dock vilseledande att granska enbart den kommunala ekonomin eftersom de offentliga finanserna alltid utgör en helhet.
Försvinner de offentliga finansernas utmaningar i och med de stora reformerna? Givetvis inte. Hållbarhetsgapet är fortfarande tio miljarder euro, statsekonomin visar nästa år ett underskott på två procent i förhållande till bnp, kommunekonomin visar ett svagt underskott, den åldrande befolkningens öka- de servicebehov höjer kostnaderna inom social- och hälsovården med 2,4 procent per år etcetera.
Vård- och landskapsreformerna förväntas förstärka de offentliga finanserna med cirka tre miljarder euro. I nuläget är det ändå oklart hur man ska uppnå detta. Det är ändå logiskt att utgå från att kommunernas behov av att skära i vårdutgifterna flyttas över till landskapen. Landskapen kommer därför att ha behov av att anpassa sin ekonomi genast från start ifall kommunerna inte vidtar omfattande åtgärder före flytten av vårduppgifterna.
Social- och hälsovårdskostnaderna kommer givetvis inte att sluta öka bara på grund av flytten till landskapen. Det kommer att krävas hårda tag för att få bukt med kostnadsökningen. Det här ser vi redan i lagstiftningen, till exempel skärpningen av jourförordningen och hälsovårdslagen är exempel på sparåtgärder där man koncentrerar och rationaliserar sjukhusens verksamhet oberoende av vårdreformen.
Kan vi alltså förvänta oss att landskapen blir den förlorande parten i detta ekonomiska triangeldrama eller egentligen i duellen mellan stat och kommun? Svaret är nej. Genom tiderna har den kommunala ekonomin varit en väsentlig del av de offentliga finanserna då man blivit tvungen att anpassa de offentliga finanserna. Det här kommer med säkerhet att fortsätta i framtiden.
De långsiktiga effekterna av landskapsreformen kan vara svåra att greppa. Flera mindre kommuner har länge velat bli av med vårduppgifterna eftersom de är betungande för kommunernas ekonomi. Det är uppenbart att i och med flytten av vårduppgifterna till landskapen kommer också pengarna i framtiden i allt högre grad att överföras till landskapen. Resulta- tet av det här är kraftigt försvagade kommuner.
Samtidigt undergräver landskapen samhällets demokratiska bas på ett oåterkalleligt sätt. Vi går över till ett system där staten i allt högre grad styr den offentliga sektorn genom ekonomisk och annan styrning. Ingen vet vilka de ekonomiska effekterna av landskapsreformen är, däremot vet vi väl vilka förlorarna är.
Vi behöver en vårdreform, däremot kräver vårdreformen inte en landskapsreform. Landskapsreformen är ett politiskt beslut som inte kan motiveras med vare sig ekonomiska eller funktionella fördelar. Landskapsreformen marknadsförs på ett sätt som inte motsvarar verkligheten. Vi kan med fog tala om landskapsreformen som århundradets bluff.