Euron är ett problem för sammanhållningen inom EU

Det är allmänt känt att höginkomsttagarnas andel av inkomster och förmögenheter ökat i flertalet västekonomier. Exempelvis i USA står i dag en procent för nästan en femtedel av inkomsterna medan motsvarande andel 1975 var hälften så mycket eller cirka en tiondedel.

Denna trend har många förklaringar. En är att bankernas kreditgivning i dag till allt större del går till finansiering av finansiella tillgångar såsom aktier, obligationer och fastigheter och en allt mindre del till finansiering av investeringar i produktion. Exempelvis i USA gick på 1970-talet största delen av kreditgivningen till realekonomin medan finansbiten i dag står för största delen. Det är givetvis de redan förmögna som vanligen kan dra nytta av denna utveckling. Vi har alltmer fått en ekonomi där svansen eller finansekonomin styr hunden eller realekonomin.

Kapitalägarna har också dragit nytta av den enorma likviditetsökning som centralbankerna stått för under de senaste nio åren vilken fått aktier och fastigheter att stiga kraftigt.

Ett drastiskt exempel på den tilltagande obalansen mellan den värdeskapande realekonomin (direktörer och arbetare) och den finansiella biten är Apple som under de senaste fem åren återköpt aktier för enorma 150 miljarder dollar och i vinstutdelning delat ut 50 miljarder dollar utan att under de senaste 35 åren via emissioner tagit in kapital från sina aktieägare.

Eurozonens största problem är kanske den ojämlikhet som valutaunionen med en gemensam valuta för helt heterogena stater bidragit till. De heterogena staternas ekonomiska utveckling är ofta helt olika vilket gör att de ekonomiskt svaga är tvungna att göra nedskärningar då en anpassning inte kan ske genom valutajusteringar.

Resultatet syns i bland annat det helt nedkörda Grekland, men också till och med i Italien, Frankrike och Spanien, för att inte tala om vårt land. Vår senaste statsbudget med sina nedskärningar har allmänt ansetts klart vidga inkomstklyftorna medan Sveriges budget bidrar till en utjämning av skillnaderna. EU-landet Sverige med sin egen valuta har dessutom under tiden efter finanskrisen dragit ifrån oss i ekonomisk standard med närmare 20 procent.

Eurokrisen som ledde till stora nedskärningar i Spanien gav regeringen i Katalonien möjlighet att i debatten om självständigheten tala om hur ekonomiskt starka Katalonien fått uppoffra sig för landet vilket haft effekt. Hur skall man annars förklara att endast 14 procent i Katalonien, som i 300 år kämpat för självständighet, röstade för självständighet 2008 i jämförelse med dagens mångdubbla siffror.

Euron som inom eurozonen accentuerar den ojämna utvecklingen mellan starka och svaga regioner är och kommer att vara ett problem för sammanhållningen inom EU. Tänk på problemen mellan Italiens norra och södra delar. Då solidaritet börjar kosta försvinner den snabbt.

Då solidaritet börjar kosta försvinner den snabbt.

Sverige som i alla sammanhang talat för jämlikhet och solidaritet visar i sin ekonomiska politik exempel på det motsatta. Genom att fortgående och aktivt hålla kronan starkt undervärderad (världens lägsta ränta trots att allt talar för en räntehöjning) kan man öka exporten på andras bekostnad. Sverige har dessutom inte som Danmark undantagsrätt till egen valuta vilket gör Sveriges handlande ännu mer omoraliskt. För fem år sedan fick man cirka 8,30 kronor för en euro, i dag har kronan försvagats till omkring 9,50 per euro, allt medan den ekonomiska utvecklingen talar för en starkare krona.

Till det småskaliga. Bor man på hyra får man inte avdra hyran eller delar av denna i beskattningen medan den ekonomiska fördel i form av bostadsförmån man erhåller av egen bostad liksom bostadens försäljningsvinst är skattefri. Beroende på boendeläge kan man i många fall förtjäna kanske lika mycket på bostadens skattefria värdestegring och bostadsförmån som på löneinkomst efter skatt. Bor man på hyra kan man bara drömma om dessa skattefria förmåner. Inte speciellt jämlikt.

Råkar man höra till den sällan ekonomiskt eftersatta esoteriska lilla skara som går på opera och symfonikonserter stöder samhället kraftigt kulturkonsumtionen av någon outgrundlig anledning. Hör man till den icke sällan ekonomiskt eftersatta stora grupp som går på Jari Sillanpää och sånt får man betala allt själv. Ståndssamhället lever.

Men allt är relativt. Dessa orättvisor kanske anses vara lyxproblem exempelvis i vårt grannland som ärvt det socialistiska Sovjetunionens ekonomiska ineffektivitet parad med korruption och där lönenivån kanske är en fjärdedel av vår trots enorma naturrikedomar. Ett annat exempel är Venezuela med sin politiska ideologis variation av ekonomisk misär. Landet har som känt världens största oljekällor. Ojämlikheten har många ansikten.