Våld och modernitetskritik i Norge
Claus Elholm Andersen läser en norsk kandidat för Nordiska rådets litteraturpris, och är inte helt övertygad av sensmoralen.
■ I januari 2004 blev jag nedslagen på gatan utanför mitt hem i Minneapolis i USA. Jag minns de tre killarna som kom gående mot mig då jag var nästan hemma, och deras mörka kläder. Det nästa jag minns är att jag hölls i ett strypgrepp med huvudet mot marken.
Lyckligtvis hände inget mera. De fyra sprang plötsligt i väg, och chockad tog jag mig, utan glasögonen som jag tappat på marken, in i huset där jag ringde polisen. Men en lång tid efter överfallet vågade jag inte gå ut på kvällarna. Och de fyra som slog ner mig den där kvällen i Minneapolis kan jag tacka för att jag än i dag – mer än 13 år efteråt – blir nervös när jag skall passera en fotgängare som kommer emot mig i kvällsmörkret.
Det meningslösa våldet och dess konsekvenser är exakt vad Henrik Nor-Hansens lilla roman Termin. En framstilling av vold i Norge handlar om. Boken som bara är 85 sidor lång, har lite överraskande utnämnts till kandidat för Nordiska rådets litteraturpris. Överraskande, eftersom Henrik Nor-Hansen är en förhållandevis okänd författare och Termin på det hela taget ignorerades när den utkom.
Sken av objektivitet
Den lilla romanen berättas på ett distanserat och rapportartat språk, så att man får en känsla av att läsa snarare en polisjournal eller rapport än en roman. På det sättet blir Termin motsatsen till den autofiktion som annars präglat de senaste årens nordiska litteratur. I autofiktionen beskrivs det personliga och nära – det autentiska – och vi kommer helt tätt inpå författarens liv.
Nor-Hansens roman handlar om Kjetil Tuestad, som sommaren 1998 hittas medvetslös efter att ha blivit utsatt för grov misshandel. Därefter följer vi honom till julen 2015. Vi tar del av hur han glider ifrån sin hustru och deras nyfödda son och lever mer och mer isolerat. Vi läser om hur hans mentala problem, som ett resultat av överfallet, eskalerar och kulminerar när han med en flaska börjar slå en alkoholiserad bekant, varvid han själv alltså blir en våldsverkare.
Författarens distanserade rap- portspråk gör framställningen saklig och ger sken av objektivitet. Men språket visar också välfärdsstatens dominanta drag och hur det kan förvandla den enskilda individen till en klient. Det här kommer särskilt till uttryck i det personliga pronominet ”man” som antyder en kritik av samhället som ser allt och vet allt:
”17. mai skal Kjetil Tuestad ha stått lenge på Domkirkeplassen. Det hadde regnet. Man får fortalt at han spise en pølse utenfor SR-bank. Kjertil mener det var sent om ettermiddagen, han hadde sett en del mennesker som kom fra folketoget. Kjertil skal deretter ha beveget seg langs Stavanger og ned i Byparken. Der kom han i prat med en eldre alkoholisert mann.”
Bredband och alienation
Genom undertiteln En framstilling av vold i Norge blir det tydligt
att ambitionen med Termin är att berättelsen om Kjetil Tuestad skall fungera som en bild av det meningslösa våldet i Norge som sådant. Och det är här det börjar bli problematiskt. Under berättelsens lopp antyder Henrik Nor-Hansen en rad orsaker till våldet, som bland annat har att göra med det norska samhällets pågående modernisering:
”I årene 2002–04 ble det gravd en rekke bredsbåndsgrøfter på Hommesåk. Noen år senere begynte sosiale medier å gripe inn i folks liv. Man så en endring i menneskelige relasjoner. På Hommersåk mente man, at internett hadde minsket avstanden til de mer sentrale deler av regionen. Dette var nok en utilsiktet effekt, som skulle styrke sig kraftig utover decenniet. Skolevesenet rapporterte samtidig om et stadig mer seksualisert ungdomsmiljø. Utviklingen var urovekkende.”
Också här lönar det sig att lägga märke till pronominet ”man”. För vem är det egentligen som registrerar förändringarna i mänskliga relationer? Vem är det som finner utvecklingen oroväckande? Och varför?
Med de förklaringar som romanen erbjuder, framstår våldet som enbart ett resultat av samhällsutvecklingen och den tilltagande alienationen. Därmed fråntas den enskilda människan alla former av ansvar. Och våldet, ja det blir enbart sett som en konsekvens av sociala omständigheter, varvid det att vi som människor alltid har ett val fullständigt ignoreras.
Den förklaringsmodellen passar väl ihop med Termins distanserade rapportspråk. Men den är en förenkling som gör att romanen trots sina uppenbara förtjänster och sitt nyskapande språk mister en del av sin trovärdighet.