Livet ett kompendium
Dags att läsa en katalansk roman.
■ Katalanska romaner läser man inte så ofta i svensk översättning, men nu föreligger Maria Barbals (f. 1949) moderna klassiker Som en sten i ett jordskred som utkom första gången 1985.
Historien berättas i jagform av en flicka-kvinna vid namn Conxa, och tar sin början när hon är 13 år och skickas från sin ganska fattiga hemby till sin barnlösa moster i en lite mer välbärgad. Syftet är både att hjälpa upp den egna familjens ekonomi och att göra mostern gladare. Conxa är först djupt olycklig men börjar snart trivas. Mostern är en effektiv arbetsledare, som säger vad Conxa ska göra vilket ger henne en sorts trygghet, samtidigt som hon under sin sträva yta också har en förmåga till empati. Man måste vara duktig men man får också till exempel gå på danser. Vid ett sådant tillfälle träffar Conxa Jaume som är en charmerande person som brukar muntra upp alla. Hon gifter sig med honom och de hinner få två barn, innan spanska inbördeskriget bryter ut 1936 och Jaume som är en övertygad vänsterman dör som en av de första.
Efter att hon och några andra kvinnor har varit fängslade en tid, under i yttre mening relativt humana förhållanden, har Conxas inre grundtrygghet börjat vackla. Det svåraste är att en lång tid nästan säkert veta att Jaume är död, innan hon får det bekräftat.
Något går för fort
Till strukturen är det här kanske snarare en lång novell än en roman, och det är inget fel på det. Ändå tycker jag att något går för fort, läsaren får aldrig uppehålla sig länge vid någon plats eller händelse. Temat är enormt, övergångarna både mellan en för- och en efterkrigstid, ett ruralt och ett urbant liv, samt huvudpersonens liv från barndom till tidig ålderdom. Det intressantaste i boken är just hur Conxas personlighet så gott det går anpassar sig till allt detta, men den processen är ett långsamt malande, både i verkligheten och oftast i litteraturen, de gånger den når riktigt djupt.
Man kan ibland ha känslan av att livet har gått snabbt som ett kompendium. Men det är oftast inte den känslan romanläsare vill ha när de läser.
Det är först i slutet, när det handlar om den tid författaren själv har upplevt, som beskrivningen av hennes personer plötsligt blir mer mångbottnad. Enligt vad Barbal har sagt i intervjuer var hennes utgångspunkt för att börja skriva inte litterär, utan hon ville låta kvinnor från de generationer som upplevt tragedierna komma till tals. Jag tänker under en stor del av boken att jag förstår att den känns viktig för katalaner, genom att de liksom Spaniens övriga minoriteter överlag stod på den republikanska sidan och deras kultur led mycket under den långa diktatur som varade ända till mitten av 1970-talet, men att en del av orsaken till romanens berömmelse är utomlitterär.
I slutet av boken är det sedan som om Barbal föds, som författare. Språkbruket förändras, man börjar se personerna inifrån i stället för som statister på en historisk scen. Vi får följa med hur barnen och barnbarnen utvecklas, ibland på olyckliga sätt, som det på ett ställe konstateras, på grund av en för hård uppfostran.
Det sista kapitlet som gestaltar Conxas liv i lägenheten i Barcelona, ensam bland en familj som lever på ett annat tidsplan, är mästerligt och kusligt: ”Barcelona är att lära sig tiga, tiga och tiga. Tills de frågar mig om något.”
Översättningen är väl gjord.