Jobbet som bilhjälpkarl

Det var Ripa som tipsade mig om jobbet. Vi var båda sjutton år, tillsammans trettiofyra. Stor sak, vi jobbade en åt gången, först Ripa tills han tröttnade och gick till sjöss. Sen tog jag vid. Vad ingendera av oss visste var att vår syssla i egentlig mening var imaginär. Bilhjälpkarl är en finlandism, det rätta ordet är chaufförsbiträde. Flöntigt men sant. Hur som helst var bilen i fråga en Sisu av den större modellen, med texten Huhtamäki på dörrarna. Sex morgnar i veckan plockades jag upp vid det gamla Invalidsjukhuset på Stockholmsgatan. I lastbilen satt varannan morgon en yngre man, varannan en äldre, rejäla typer med glimten i ögat. Sen körde vi till hamnen efter varor, som skulle delas ut på stan. Vad jag aldrig riktigt fattade var hur det lönade sig för Huhtamäki att ha Åbo som start och mål. Det blev långa dagar och många mil för chaufförerna, vars namn jag glömt.

Däremot minns jag namnet Rusi, med mild ironi kallad Suuri ystävämme. Rusi var någon slags lagerboss, en diminutiv surpuppa och en sengångare av rang. Att få vår forsedel kvitterad gick sällan under halvtimmen. När vi äntligen kom i väg tog vi kurvorna på två hjul. Allt gick bra, men en gång när vi parkerat i ett brant medlut slet sig bilen och rullade i väg. Chauffören kutade efter som jagad av Voitto Hellsten och hann fram i grevens tid. I en annan backe såg vi en lastbil jaga sitt eget bakhjul. Hur den jakten slutade såg vi aldrig.

Av själva jobbet minns jag bara enstaka glimtar. På den tiden vimlade det av söta små mjölkbutiker på allsköns bakgator. På ett ställe gräddades munkar, en fick jag direkt från spisen. En läckerhet utan like. Sen köpte jag en påse hem, men smaken var bara en blek efterklang. På nästa ställe fanns en katt, som efter oändlig tvekan lät sig bli klappad på huvudet. I mina öron ringer ännu butikstantens ord: Tänk! Hon som är så rädd för främlingar.

En sak till minns jag, från hamnen. En tung trälåda, en kofot som bröt av en bräda. Ivriga händer som plockade konserver. Hej, ta du också, risken är noll. Lådan gick sönder under transporten. Sånt händer.

Skulle Ripa ha tagit några burkar? Jag gjorde det inte. Men till julen tog jag slutlikvid, med ett tunt brunt kuvert på fickan. Min karriär som bilhjälpkarl var ett avslutat kapitel.

Flöntigt men sant.