Tjusig bilderbok om alla tiders Åbo
FACKBOK ●●Rauno Lahtinen, Åbo från forntid till nutid. Åbosamfundet 2017 Den första bok som behandlar Åbo är veterligen skriven av Daniel Juslenius, en professor i hebreiska och grekiska vid Åbo Akademi född 1676. Anno 1700 publicerade denne lärdomsgigant Aboa vetus et nova, uttytt Åbo förr och nu. Boken översattes första gången till svenska år 1824 och sägs höja Åbo till skyarna.
Riktigt detsamma kan inte sägas om den senaste boken om städernas stad, Rauno Lahtinens pinfärska Åbo från forntid till nutid. Boken har sitt ursprung i Åbosamfundet, grundat 1957, och i den tidigt bortgångne licentiaten Hannu Laaksonens Turun historiaa kahdeksalta vuosisadalta, utgiven 2006 och sedan länge slutsåld. Utifrån denna bok, vars tyngdpunkt ligger på medeltiden och nya tidens början, har Lahtinen skapat den inledande delen av sitt verk. Hans eget intresse har – med hjälp av Merja Otronens fina fotografier – i huvudsak koncentrerats till de senaste hundrafemtio åren.
Den moderna tiden, med turbulenta perioder följda av lugnare, är utomordentligt väl dokumenterad. Men behandlingen av de äldre tiderna tar ändå priset och utgör en nog så nyttig läsning för oss alla och i synnerhet för skolbarnen som genom fatala utbildningsreformer berövats kurser i äldre historia. Historien är lång, men minnet är kort.
Också en äldre läsare mår bra av en repetition, här måhända utan Herman Lindqvists färgstarka framställning men med desto större vetenskaplig exakthet. Materialet är slösande rikt, från urtidens mytiska gestalter och händelser till oomtvistliga fakta. Om Lalli de facto högg yxan i biskop Henrik är obevisat, lika väl som kung Erik Jevardssons korståg på 1150-talet. Men att Åbo slott i slutet av 1500-talet innehöll 167 rum, av vilka ett en tid inhyste Karin Månsdotter, är ett historiskt faktum. I dag njuter hon den eviga vilan i Åbo domkyrka.
Behandlingen av de äldre tiderna tar ändå priset och utgör en nog så nyttig läsning för oss alla och i synnerhet för skolbarnen.
Gamla tider
Slottet grundades 1280, domkyrkan 1300. Det mesta i vårt land fick sin början i Åbo. Själva staden kom av allt att döma till 1229 och firade med pompa och ståt sitt 775-årsjubileum 2004.
Nyare gamla fenomen är vårt lands första högre läroinrättning (Akademin 1640), tidning (Tidningar Utgifne af et Sällskap i Åbo, 1771), filharmoniska orkester (1790), förutom spinnhus, tobaksfabrik och skeppsvarv. Vilket uppsving för en småstad i periferin, tills katastrofen slog till. Åbo brand, i september 1827, enligt Lahtinen ”den största olycka som någonsin drabbat Norden”.
Vid det laget hade Helsingfors redan blivit rikets huvudstad. Två katastrofer, dock långtifrån de en- da. Listan över större och mindre bränder, förutom pest-, smittkopps- och koleraepidemier, är lång.
På ett annat plan härjade under senare tid den så kallade Åbosjukan, med kommunalpolitiska rallarsvingar och rivningar av kulturhistoriskt omistliga byggnader.
Länge var Aura å en kloak, och den sista spårvagnen skrotades 1972. Glädjande nog är ån renare i dag och spårvagnen på väg tillbaka, en julklapp för Åboborna en vacker dag. Liksom julfreden, sedan 1888 utlyst från Brinkalahusets balkong – den är i sitt slag den äldsta traditionen i världen. Redan den ger gamla Aboa rätt att finnas till.