Kirgizistan kämpar mot islamsk radikalisering
– Helst av allt vill jag bli koranlärare. Men det är ändå bra att vi lär oss engelska och hur man använder en dator för då kan jag också jobba som till exempel sekreterare. Zeineb Kursanbaj-Kyzy är 17 år och studerar på koranskolan i Osj i södra Kirgizis
– Hon var den yngsta av mina döttrar. Hon sydde åt folk, hon sålde te och kaffe på torget, hon jobbade jämt för att försörja oss. Nu vet jag inte ens om hon lever.
Vinden susar i valnötsträdet ute på gården. Sarvarchan Turabajevas barnbarn har lagt fram en vacker grön duk på golvet och ställt fram bröd, te och sötsaker. Vi befinner oss i Kara-Suu, ett område utanför Osj i södra Kirgizistan. Det är en etniskt blandad region med en stor uzbekisk befolkning.
På tre år har sjuåriga Munisa, det mellersta av barnbarnen, inte sett sin mamma Bartjynaj. Om hon fortfarande lever finns hon troligen någonstans i den syriska staden Raqqa, den sista stora staden som hölls av IS och som nyligen har fallit.
Hon heter Bartjynaj Turabajeva – en blyg, uzbekisk, trettioårig kvinna med tjockt svart hår och ett litet födelsemärke under vänstra ögat. I augusti 2014 lämnade hon Kirgizistan för kriget i Syrien. Själv trodde hon sig vara på väg till Turkiet.
– Hon hade gift sig för andra gången och väntade sitt andra barn. Hennes man hade flyttat till Turkiet för att jobba som gästarbetare. Det var i alla fall vad han själv påstod, säger Sarvarchan Turabajeva.
Mannen ringde och ringde. Han pressade sin gravida hustru att komma ned till Turkiet, han behövde henne, det var ingen som lagade mat och städade hemma. Föräldrarna bromsade – hon kunde väl åtminstone föda sitt barn hemma i Kirgizistan?
– Vi tyckte aldrig om hennes andra make. Min man ansåg att han var suspekt. Men Bartjynaj ville vara solidarisk med den hon gift sig med. Det var hennes andra äktenskap som inte fick misslyckas. Hon åkte ner höggravid, jag tror att hon födde barnet i Turkiet. Två månader efter födseln ringde hon oss och talade om att hon var i Syrien, säger Sarvarchan Turabajeva.
Beskedet kom som en fruktansvärd chock för föräldrarna.
– Bartjynai ringde oss i smyg, hennes man hade förbjudit henne att tala om för oss var hon var. Vi trodde inte våra öron. Hon hade inte ens vetat om att ett land som Syrien existerade! Vi gick till polisen. De har varit korrekta och hjälpt oss så mycket de kan, vi håller hela tiden kontakt med dem. Men de kan ju inte få henne tillbaka.
Två år senare dog Bartjynajs son i en drunkningsolycka. Också hennes man dog i striderna och hon tvingades gifta om sig med hans bror – som även han dödades. Innan dess hann hon bli gravid på nytt. När hennes mamma sist talade med henne i juni arbetade hon som barnflicka hos en dagestansk familj i Raqqa och hade en fem månader gammal son.
Situationen tog så hårt på Bartjynajs pappa att han slutade äta. I början av juni dog han.
– I samma veva ringde Bartjynaj. Jag höll på med begravningen, allt var rörigt och vi kunde inte prata i lugn och ro. Sedan dess har jag inte hört av henne, säger Sarvarchan Turabajeva med en röst som är på en gång samlad och bottenlöst trött.
Vår tolk från uzbekiska säger att hon måste ta en paus och dricka ett glas vatten. Händerna skakar när
hon för skålen till läpparna och tårarna strömmar nerför hennes kinder.
Sarvarchan gråter inte. Hon har inga tårar kvar.
En betydande del av de utländska ISkrigarna i Syrien kommer från det forna Sovjet och minst 600 av dem från Kirgizistan, enligt uppskattningar av kirgiziska experter. De flesta är från trakterna kring Osj i södra Kirgizistan, många just från Kara-Suu-området där vi befinner oss.
Orsakerna till att just det här området producerar jihadister är mångfasetterade: fattigdom, social misär och etnisk diskriminering. Enligt den kirgiziska säkerhetstjänsten är en stor del av landets medborgare som krigar i Syrien etniska uzbeker eller uigurer från södra Kirgizistan.
– Uzbekerna upplever sig ofta diskriminerade som minoritet. Det gör dem lättare att rekrytera, säger Irina Karamusjkina till HBL. Hon är ledamot för socialdemokraterna i parlamentet.
Under de blodiga etniska sammandrabbningarna i Osj mellan kir- gizer och uzbeker år 2010 var majoriteten av offren uzbeker. Sedan dess har uzbekiska nyhetssändningar dragits in och flera uzbekiska skolor stängts ned. Inom polisväsendet är nästan alla anställda kirgizer.
I dag håller IS på att förlora kriget i Syrien men det betyder inte att problemen har tagit slut. För Kirgizistans del kanske de bara har börjat – för nu återvänder jihadisterna.
En av de mest kända jihadistledarna från Kirgizistan är Sirojiddin Mukhtarov eller Abu Saloh, som han kallar sig. Han var en av predikanterna som Rakhmat Akilov från Uzbekistan ska ha inspirerats av innan han genomförde terrordådet på Drottninggatan i Stockholm.
I det syriska inbördeskriget har Abu Saloh lett den uzbekiskspråkiga jihadistgruppen Tawhid wal-Jihod, som har lierat sig med Nusrafronten (dagens Jabhat Fateh-al-Sham). Enligt rysk säkerhetstjänst var det han som stod bakom terrordådet i Sankt Petersburg i början av april. Han anses också vara hjärnan bakom ett terrordåd mot Kinas ambassad i Bisjkek år 2016.
Abu Saloh är uppväxt i Kara Suuområdet där familjen Turabajeva bor, rentav i samma by. Den heter Kasjkar-Kysjtak och är ett fridfullt litet samhälle där hönsen pickar i marken och små flickor går hem från skolan om eftermiddagen med stora vita tyllrosetter i håret. Alla hus är omgärdade med murar, ett traditionellt sätt att bygga som man ser i hela Kirgizistan. På innergårdarna odlar man aprikoser och vindruvor.
Kara-Suu ligger bara några kilometer från den uzbekiska gränsen och är en del av det historiska Ferganaområdet, en bördig dal som ligger i gränsområdet mellan Kirgizistan, Uzbekistan och Tadzjikistan. Historiskt sett är det en sammanhängande region där majoritetsspråket har varit uzbekiska. Med tiden har invandrande uigurer ofta bytt till uzbekiska som hemspråk. Abu Saloh predikar på uzbekiska men är själv uigur.
I dag anses Ferganadalen var ett av världens potentiella nya centrum för islamisk extremism. Att forska i området är mycket svårt eftersom en stor del av dalen ligger i Uzbekistan, som är ett slutet land. Begränsningarna har varit extra hårda sedan folkresningen i den uzbekiska staden Andijan 2005. Den ledde till massavrättningar med flera hundra, kanske över tusen skjutna demonstranter.
Både Kirgizistan och Uzbekistan har som stater behållit sitt sekulära arv efter Sovjetunionens fall – Uzbekis-
tan genom enpartistat och terrorvälde, Kirgizistan genom fria val och ett haltande demokratiskt styrelseskick.
Trots att IS i praktiken har förlorat kriget i Syrien har de radikala strömningarna i Kirgizistan inte minskat. Många invånare jag möter både i huvudstaden Bisjkek och Osj talar om ”värvare” – radikala islamister som rekryterar unga människor för sina så kallade jamaat, det vill säga organisation eller församling. Vissa anser att Kirgizistan just på grund av sitt öppna samhälle är särskilt utsatt när det gäller islamismen, eftersom korruptionen samtidigt gör staten mycket svag.
– Vår säkerhetstjänst har helt enkelt ingen koll på alla dessa radikala element som åker in och ut ur landet. De kan i lugn och ro indoktrinera våra ungdomar. Mycket tyder på att en hel del pengar strömmar in från Gulfstaterna, säger Talaatbek Masadykov som ställde upp i presidentvalet i Kirgizistan förra veckan. Han har arbetat i över femton år som hög FN-tjänsteman i Afghanistan och har bland annat personligen förhandlat med talibanerna.
Masadykov vill göra inskränkningar i parlamentarismen och stärka presidentens makt. Det är enligt honom det mest effektiva sättet att stärka statens säkerhet.
Också Irina Karamusjkina är orolig över inflytandet från Gulfstaterna.
– Det byggs för tillfället fler moskéer än skolor i vårt land och en stor del av pengarna kommer från Saudiarabien och Qatar. Det arabiska modet att täcka huvud och axlar med en sjal har blivit så vanligt att vår president såg sig tvungen att protestera offentligt och tala om att hijab inte är en kirgizisk tradition, säger Karamusjkina.
Kirgizistan försöker hejda islamisternas framfart genom att baxa in religionsutövandet under statlig kontroll. Det finns i dag tio officiella islamska institut som utbildar imamer över hela landet. De grundades efter Sovjetunionens upplösning, då Kirgizistan hade ett stort underskott på religiöst lärda. I dag är en av utbildningens främsta uppgifter i praktiken att fånga upp unga fattiga män på landsbygden och ge dem något meningsfullt att göra.
På det islamska institutet i Osj studerar 140 elever av bägge könen koranen och arabiska. När vi besöker skolan genljuder korridorerna av elevernas mässande av suror, det vill säga koranverser. I korridorerna ligger högar av skor som de har tagit av sig innan de går in i klassrummet.
Rektorn Achmat Pachrov välkomnar oss in i klassen där han ska förhöra några förstaklassare på en sura de har fått i läxa.
– Ni behöver inte ta av er skorna. Kom in bara! säger han, ivrig över att få visa upp sin klass.
En stund senare slår vi oss ner ute på gården på en så kallad taptjan, en upphöjd plats där man sitter i skräddarställning på vackra mönstrade madrasser. Achmat Pachrov säger utan omsvep att ett av skolans viktigaste uppdrag är att bekämpa radikaliseringen.
– Ingen av våra studenter har åkt till Syrien. De kan sin religion och därför går det inte att värva dem. Jag fördömer starkt terrorismen i Syrien. Den svärtar ner islam och får folk att tro att alla muslimer är terrorister. Jag hoppas att ni ska skriva och berätta för hela världen om vårt institut, säger Achmat Pachrov.
Enligt honom är det främst radikala predikanter som har utbildat sig i Pakistan, Saudiarabien och Förenade arabemiraten som sprider jihadistiska budskap i Kirgizistan.
– De har fått undervisning i ickestatliga institut och sedan kommer de hit och börjar predika. Vi för ingen dialog med dem, de talar inte med oss och hälsar inte ens på oss. De samlas hemma hos folk i sina egna kretsar.
Han säger öppet att alla elever som studerar på hans institut knappast kommer att bli imamer. Det finns helt enkelt inte jobb för alla.
– Men de läser ju också andra ämnen – kurser i datorkunskap och engelska som gör att de kan arbeta med annat. Att kunna sin religion har man nytta av vad man än gör i livet. Och det är viktigt att vi har studenter från alla etniska grupper – kirgizer, uzbeker, uigurer. De bor tillsammans på studenthemmet och blir som en familj, säger Achmat Pachrov.
Uppe på andra våningen pågår en datorkurs, ledd av Akylai Urkunbajeva. Klädd i långbyxor och barhuvad undervisar hon en blandad klass i hur man använder Word.
– Många av mina elever har aldrig sett en dator. Det gäller även de unga, en stor del av dem är från landsbygden och har aldrig ägt en smarttelefon. Jag går igenom de enklaste programmen med dem – Word, Excel, Power Point, säger hon.
Zeineb Kursanbaj-Kyzy som är 17 år och studerar på koranskolan är glad över datorkursen.
– Helst av allt vill jag bli koranlärare. Men det är ändå bra att vi får den här undervisningen för då kan jag även jobba med annat, som sekreterare till exempel.
Precis som alla andra jag talar med har Zeineb hört om folk som åker till Syrien. Hon fördömer det kategoriskt.
– Jihad betyder inte att man ska åka till ett annat land för att kriga. Det betyder att man kämpar med sig själv för att göra rätt.
Också Elaman Satarbaj-ulu (18) anser att Syrienkrigarna syndar mot islam.
– Förklaringen till att folk åker dit är att de inte känner sin egen religion, säger han.
Elamans äldre studiekamrat Ursultan Machmudov (25) kommer snart att vara färdig med sin utbildning.
– När jag är klar vill jag jobba för att undervisa folk i den form av islam vi traditionellt har haft här i Kirgizistan. Det är viktigt att sprida kunskap om den, för det har kommit in så många andra strömningar under de senaste åren, säger Ursultan.
Formellt är religion och stat åtskilda i Kirgizistan. I praktiken har staten stärkt kontrollen över vem som predikar i moskéerna. Isak Junusov är bara 41 år gammal men redan vice imam på en av de centrala moskéerna i Osj. Han säger att han måste genomgå en statlig examen innan han blev godkänd.
– Bara personer med utbildning får bli imamer nu för tiden. Innan vi kan ta emot en tjänst måste vi dessutom klara ett statligt prov. Förr kunde vem som helst som klarade av att läsa koranen bli imam. Det ledde till att nya wahhabitiska eller salafistiska predikare snabbt blev populära, för de var mycket skickligare retoriker och hade bättre utbildning än de gamla. Men nu är det gallring, konstaterar han.
Isak Junusov tar emot i sitt lilla arbetsrum i anknytning till moskén. Han bryr sig inte om att jag har glömt huvudduken hemma, trots att det är tradition att kvinnor täcker huvudet när de kommer till moskén.
Precis som alla andra jag möter fördömer Junusov kategoriskt muslimer som åker till Syrien för att kriga.
– Under våra fredagspredikningar i moské har vi ofta talat om att sharia (islamsk lag) säger att muslimer ska följa sin lagliga ledare. I vårt fall betyder det Kirgizistans president. Man åker inte till andras länder för att göra jihad.
När Junusov och övriga religiösa kirgizer jag träffar talar om jihad avser de nästan undantagslöst människans kamp med sig själv att göra det rätta. Inte att kriga mot andra folk.
Tillbaka i det enkla huset ute i KaraSuu säger Sarvarchan Turabajeva att hennes dotter Bartjynaj alltid hade velat utbilda sig.
– Men hennes pappa ansåg att det inte behövdes, hon var ju flicka. Så hon fick inte studera. Samma misstag tänker jag inte göra med mina barnbarn. De går nu i rysk skola för att lära sig fler språk. Zachro är bäst i klassen, säger hon stolt.
I praktiken är det inte bara Munisa som har förlorat sin mamma – hennes två kusiner Zachro (13) och Buchatar (10) har också gjort det eftersom Bartjynaj var deras fostermor. Flickornas biologiska mamma dog när de var små.
– Bartjynaj tog hand om dem som sina egna barn. Hon köpte kläder till dem och sade alltid att de aldrig ska behöva känna sig moderlösa, säger mormor Sarvarchan.
Att Bartjynaj sitter fast i Syrien är inte bara ett emotionellt trauma. Det är också en ekonomisk katastrof för familjen, i all synnerhet efter att Sarvarchan dessutom blev änka. Nu lever mormor och tre barnbarn på en liten pension och på pengar som en vuxen son då och då skickar från Moskva, där han är gästarbetare.
En dotter som sitter fast i inbördeskrigets Syrien. En make som inte klarade pressen och dog. Sarvarchan ansvarar ensam för tre barnbarn som i praktiken har blivit föräldralösa.
Jag frågar hur hon klarar det. Hon torkar ett fuktigt öga med snibben av sin huvudduk.
– Vad ska jag annat göra? Jag måste klara det för det finns ju ingen utväg.
Under våra fredagspredikningar har vi ofta talat om att sharia (islamsk lag) säger att muslimer ska följa sin lagliga ledare. I vårt fall betyder det Kirgizistans president. Man åker inte till andras länder för att göra jihad.
Isak Junusov
Vice imam