Futuristisk med böljande former
■ TWA-terminalen, General Motors teknikcenter, flygplatsen i Dulles och Gateway Arch-monumentet i Saint Louis är några av arkitekten Eero Saarinens (1910– 1961) mest kända verk i USA som var landet där han levde och arbetade största delen av sitt liv. Hans verk står kvar och används än i dag, men personen som skapade dessa byggnader är bortglömd i dagens USA, heter det i kvällens dokumentär från 2016 regisserad av Peter Rosen och filmad av Eero Saarinens son Eric Saarinen.
Dokumentären vill råda bot på detta genom att lyfta fram arkitekten och personen bakom en rätt så fantastisk arkitektur. Resultatet är en dokumentär som både uppmärksammar Eero Saarinen som yrkesman och privatperson.
Den börjar på Saarinens födelseort Kyrkslätt, i Hvitträsk, numera ett museum som ritades av Saarinens far, arkitekten Eliel Saarinen. Där bodde familjen Saarinen fram till 1923 då de flyttade till USA där Eero fick sin arkitektutbildning på Yale och i början även jobbade tillsammans med sin far. Enligt dokumentären deltog både far och son vid ett tillfälle i samma arkitekturtävling. När beskedet kom att Mr Saarinen avgått med seger firade båda, men det visade sig vara den yngre som vunnit.
Dokumentären innehåller rikligt med bildmaterial av och ur Eero Saarinens byggnader, till sin stil futuristiska, med mjuka, böljande, musikaliska former. Saarinen fick in en lätthet och luftighet i tunga kolosser som flygplatser och hockeyhallar, och lösningar- na var originella: geometriska former som böjdes, så komplexa att en tredimensionell miniatyr måste göras för att åskådliggöra dem. Dokumentären synliggör skönheten i allt detta, men hans arkitektur fick också kritik för att i för hög grad göra kunderna till viljes.
Dokumentären ger en bild av en arbetsnarkoman som gifte sig två gånger; först med skulptören Lilian Swann, därefter med arkitekturkritikern Aline Bernstein som framställs som hans syskon- själ och intellektuelle jämlike. Även sonen Eric Saarinen medverkar i dokumentären, men verkar inte ha känt sig far särskilt väl – han var 19 då fadern avled i en hjärntumör vid 51 års ålder.
Dokumentären har självfallet ett amerikanskt perspektiv på Saarinen; en finländsk dokumentär skulle i högre grad ha vinklat det på hans finskhet. Dokumentären hoppar exempelvis över att Eero Saarinen arbetade på Jarl Eklunds arkitektbyrå under trettiotalet, och bland annat förvandlade Svenska Teaterns fasad till funkis vid ombyggnaden 1935.
Som Eero Saarinens röst i dokumentären hörs skådespelaren Peter Franzén och Moby står för musiken. Yle Teema 21.00, repris onsdag 13.55