Skådisen Marcus blir mannen Ove
Intervju Ove är en sur och envis 59-åring som kör Saab, och inget annat. Han är nära att ta sitt eget liv, men så tränger sig grannar på och hindrar hans planer. Den katthatande Ove och en djupfryst hittekatt tinar upp och återfår livsgnistan. Marcus Grot
Marcus Groth spelar inte bara Ove, utan hela det brokiga grannskapet. Några dagar innan premiären är han trött, men förväntansfull.
– Det har varit så jäkla mycket text, otroligt intensivt och krävande, men roligt. Det räcker inte med att kunna texten till 100 procent, utan minst 200 procent för att jag ska kunna röra mig hit och dit och kunna göra olika karaktärer.
Groth har spelat hundratals karaktärer i över hundra föreställningar. Han gillar Ove, men de påminner inte om varandra.
– När man spelar en karaktär som är långt ifrån en själv handlar det mycket om fysiskt kroppsspråk och temperament.
Ove är en principryttare med rät rygg, sammanbitna käkar och han ger ofta utlopp för sin ilska.
– Nog har jag ilska inom mig också, men det tar sig uttryck på annorlunda sätt i mitt liv, säger Groth.
Det är svårt för Groth att sätta fingret på vilka händelser eller karaktärer som kommer att bli publikens favoriter.
– Jag har egentligen inget grepp om hur föreställningen fungerar, vad som är roligt och vad som är berörande. Ofta kan något som verkar lite diffust för mig, vara det som griper publiken mest.
– Först efter ungefär tio gånger börjar jag förstå vad det är för en föreställning, i högsta grad när det är en monolog.
Eftersom Groth är ensam på scen, hinner han inte med klädbyten. Scenografin är också rätt avskalad med fokus på ljussättningen.
– Ur det här har teater fötts för hundratals år sedan, Commedia dell’arte, en människa som berättar en historia, säger Groth.
Ove fängslar bred publik
En man som heter Ove har översatts till över 20 språk, och nominerats till en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film. Vad beror det på?
– Jag har funderat mycket på varför en berättelse plötsligt får luft under vingarna. Ove har blivit populär också som teaterföreställning och når en publik som inte går ofta på teater förutom när de blir dragna dit av sina fruar: högre medelålders män.
Själv slukar Groth böcker, teater och film och tycker att det allra viktigaste är att man fastnar för berättelsen.
– Formspråk är ganska oväsentligt. En man som heter Ove är en ganska enkel och tydlig historia. Författaren gör inte anspråk på att vara konstnärlig.
Groth tror att det vinnande konceptet är en tydlig men fängslande berättelse, som lockar en global publik.
En serie dödsfall
Drivkraften och djupet i Groths skådespeleri beror på att livet inte har varit en självklarhet för honom.
De första åren bodde han i en trygg och lycklig familj, men som åttaåring insjuknade hans mamma i bröstcancer, och avled innan pojken hann ta farväl. Två år senare begick pappa Groth självmord, vilket lämnade sonen ännu ensammare med sin sorg. Elvaåringen flyttade då till sin faster, som dog i hjärtinfarkt två år senare.
Resten av uppväxten tillbringade han på tumanhand med sin 6,5 år äldre bror, författaren och regissören Joakim Groth. Livet blev flackande, vilt, ångestfyllt och saknade mening. Teatern blev hans sätt att överleva och bearbeta sorgen. I dag ser han på traumat som en oerhörd styrka på scenen.
– Det är orsaken till att jag håller på med teater. I vår släkt var alla läkare eller affärsmän. Jag och min bror är de enda i släkten som sysslar med något annorlunda.
De första tio åren dominerades rollerna av unga, självmordsbenägna, desperata män, roller som han kunde identifiera sig med.
– Man ska inte förhärliga lidandet, men man måste nog ha sett livets skuggsidor om man ska syssla med konst. Det som kallas karisma på scen är livserfarenhet.
Skådespelaren behöver inte ha lidit av liknande problem som de man gestaltar, men det blir lättare att beröra publiken när döden har flåsat en i nacken.
– I synnerhet när det gäller mer dramatiska karaktärer, men jag tror också att stora komiker har haft ett helvete. Utan humor skulle jag inte ha klarat mig, säger han med ett snett leende.
Slumpen ledde till genombrott
Marcus Groth har svårt att rangordna de hundratals roller som han har spelat, men lyfter upp några favoriter. Han fick sitt genombrott redan innan Teaterhögskolan när han uppgraderades från statist till huvudrollsinnehavare i Karlsson på taket på Svenska teatern.
– Ungefär tio dagar innan premiären insjuknade hon som skulle spela lillebror. Då började regissören Sven Sid snegla på mig eftersom jag satt mycket och följde med. Jag hoppade in och föreställningen blev en succé.
Efter examen prisbelöntes han för sin roll i Samuel Becketts I väntan på Godot på Teater Mars. En annan minnesvärd roll var Raskolnikov i Fjodor Dostojevskijs Brott och straff.
–Jag fick jobba med den ryske regissören Kama Ginkas på Lilla Teatern. Vi åkte också till Moskva där jag spelade med hans ryska ensemble i 1,5 år.
Han räknar upp några roller till, men utbrister plötsligt:
– Ingvar Kamprad var en jävligt rolig roll att göra!
Groth syftar på den omtyckta Ikea-musikalen från ifjol.
Vill rentvå clownernas rykte
Bröderna Groths favoritgenre är tragikomedi. Marcus citerar Charlie Chaplin:
– Livet är en tragedi när man ser det i närbild, men en komedi sett på håll.
Men det finns en annan närliggande genre som han absolut vill göra mer av.
– Clown, jag har gjort det en del och det är helvetes roligt!
Groth har främst jobbat med traditionell clownkonst från Frankrike tillsammans med en grupp svenskar i pjäser som Tre Systrar och Oidipus.
Trots den globala clownskräcken som kulminerade i fjol verkar Groth inte orolig över clownernas rykte.
– Man kan åstadkomma en hotfull situation också på scen, men på ett trevligt sätt. Det är så läckert!
Vem vet, Kanske nästa finlandssvenska teatersuccé är clowneri à la Groth?
Man ska inte förhärliga lidandet, men man måste nog ha sett livets skuggsidor om man ska syssla med konst. Det som kallas karisma på scen är livserfarenhet.
En man som heter Ove har premiär på Svenska teatern 28 oktober.