Klangligt läcker och textkänslig körlyrik à la Långbacka
Körmusik av Ulf Långbacka. Key Ensemble, Exaudio, Florakören, Brahe Djäknar och Akademiska orkestern under Ulf Långbacka och Hanna Kronqvist. (Egen utgåva)
Många av våra bästa körmusiktonsättare är själva kördirigenter eller -sångare. Varför? Helt enkelt för att de känner instrumentet utan och innan, vilket tyvärr inte kan sägas om många etablerade tonsättare, som skriver för kör med vänster hand och inte sällan med bedrövligt resultat.
Ulf Långbacka (f. 1957) vet allt som rimligtvis står att veta om körinstrumentet, vilket han under det senaste kvartsseklet omsatt i välljudande och sångtekniskt tacksamma alster. Specialdesignade för såväl de egna körerna, Brahe Djäknar och Florakören, som övriga amatörensembler samt semiprofessionella diton.
Långbacka är en typisk eklektiker i ordets bästa bemärkelse, så att han med urskillning plockar från det vokala smörgåsbordet och omformar de befintliga ingredienserna och influenserna enligt de för handen liggande behoven. Något som tydligt framkommer på det här aktuella tvärsnittet av hans körproduktion.
Ett specifikt personligt tonfall infinner sig sällan och estetiken kan sträcka sig från de bysantiskt inspirerade melismerna i den för Camerata Aboensis skrivna Face ad faciem (2004) via en snudd på lyriskromantisk sats à la Fougstedt och tidig Bergman – den för BD:s 75-årsjubileum 2012 till egen text skrivna Floden – till en baltiskt färgad nyenkelhet i den för studentkörerna och Akademiska Orkestern 1999 komponerade O magnum mysterium.
sympatisk stämma
Musik för manskör var jag själv med och uruppförde vid BD:s 60-årsjubileum och den var, liksom all Långbackas körmusik, lagom krävande och skojig att sjunga. Samma lär gälla de för projektdamkören Exaudio 2012 gjorda Piae Cantiones-förtoningarna Nativitas samt den för Florakörens 70-årsjubel 2014 skrivna suggestiva William Blake-tonsättningen Visions.
Konstnärligt fullödigast är ändå de för aboensiska Key Ensemble skrivna alstren, där man tydligt märker att Långbacka höjt den tekniska ribban ett steg. Shakespearetonsättningen The Sounding Island (2016) och, inte minst, den 2009 komponerade femsatsiga sviten No Man Is An Island, till texter från bland annat Predikaren, Spinoza och John
Donne, är bra exempel på Långbackas klangligt läckra och textkänsliga körlyrik.
Långbackas stämma är lika sympatisk som behövlig i dagens inhemska körklimat och skall man komma med en invändning är det att en del låter onödigt småsnällt och tillrättalagt, helt enkelt föga visionärt. Vad kunde väl resultatet bli om Långbacka skulle skriva för, exempelvis, Helsingfors kammarkör eller Lettiska radiokören?
Sången är överlag inlevelsefull och produktionen tillfredsställande, men layouten är under all kritik. Verken och indexnumren finns angivna enbart på konvolutet, för tillkomstår måste man gå till Långbackas verkpresentationer och durationerna finns ingenstans.